Krigshjärta

Det var en tidig novembermorgon. Höstlöven hade precis fallit, träden stod nakna och räckte upp sina grenar mot skyn. Vägen som ledde in till byn var stor och bred. Långt där borta kunde man få en skymt av två barn som kom springande med full energi. De svängde av från vägen och ut på den gröna ängen, gömde sig bland de vissna solrosorna. Den ena pojken hade svart kort hår som slutade nedanför nacken. Den andra hade brunt med lockar som fladdrade medan de sprang. Båda hade smutsiga kläder. Pojken med svart hår hade en allt för stor skjorta och korta byxor som hade lövens röda färg. Hans lillebror hade bara på sig ett blått tygstycke som knappt räckte till knäna.
De vissna solrosorna blev allt färre, byn bakom dem blev allt utom synhåll. Novemberlöven dolde deras bara fötter då de trädde in i skogen. Barnen slutade inte att springa. Trots att de frös kunde de inte låta bli. Pojken med svart hår tog tag i hans brors arm, svängde ner honom på marken och rullade ned för backen. Löven flög med, runt om dem medan de rullade ned. Den äldre grep tag om en gren som stack ut från marken, såg på hur hans bror till slut kom ner för backen. Låg andfådd bland löven, skitig som han var. Han löste greppet från grenen, kom ner för den sista branten utan några svårigheter, log och skrattade. De båda såg in i varandras bruna ögon. Blev plötsligt allvarliga.

"Måste du resa?"
"Jin!" ropade en bestämd röst.

Framför dem stod en ung man, klädd i gröna kläder med tunt svart hår.

"Minns idag lillebror. Jag kommer tillbaka. Det har du mitt ord på," sa Jin och log.

Trots att han ljög, han skulle aldrig komma tillbaka. Men order var order. Han såg ner en sista gång, sa farväl och lämnade hans bror ensam kvar.

I rummen utanför var allting tyst. Det enda som hördes var syrsorna ute i den stilla natten.

Lee ändrade ställning och la sig på sidan. Försökte somna om men sängen var allt för hård, kudden för platt och täcket för tunt. Mödosamt reste sig Lee upp ur sängen, klädde på sig den röda morgonrocken från skrivbordsstolen och gick ner till köket. Trappan knarrade, i taket hängde spindelväv och de svarta persiennerna var nerdragna. Det var precis som det alltid hade varit och alltid kommer att vara. Ändå kände han sig att han måste ge sig av. I tolv år hade han bott i den ynkliga stugan, aldrig någonsin hade han lämnat sina hemtrakter. Inte ens för att leta efter sin bror. ”Minns idag lillebror. Jag kommer tillbaka. Det har du mitt ord på.” Men han hade inte hört ett ord från Jin och ingen visste var han befann sig. Genast började han ta fram bröd ur skåpen, te och servetter. I ekbyrån rotade han fram reskläder och i sista lådan fann han en karta över sina hemtrakter och världen utanför. Precis vad han behövde. Han packade ner alltsammans i en ryggsäck, bytte om till reskläderna som bestod av bruna byxor, vit skjorta och en skogsgrön väst med fyra knappar av äkta guld.

Också vandringsstaven. Vandringsstaven som han själv hade täljt i finaste trä och prytt med gröna blad och bär längst upp. En sista gång såg han sig om i stugan. Den knarrande trappan, spindelväven i taket. Den obekväma sängen. Med en djup suck släckte han lyset, öppnade ytterdörren som luktade mögel och gick ut i den kalla natten.

Ett rop på hjälp. Vad mer kan man begära? Men ingenting kom ut. En örn?
Nej, två örnar. Långsamt försvann dem ur synfältet. Fria som dem var. Önskade att man var en av dem. Att man bara kunde flyga iväg. Helt plötsligt. Sådär.

På stigen låg ett barn. Ett barn med svart hår. Ansiktet låg ner mot marken. Helt stilla. Handen, den lilla handen med de korta fingrarna var fortfarande varm. Lee mindes att han hade frågat någonting om mat. Sekunden efter låg han såhär. Orörlig. En strimma blod kom ut från barnets mun, droppade ner på marken. Varför, han var oskyldig. Lee kände ett hat svälla upp inom honom. Benen gav vika. Han orkade inte tänka längre. Svettdropparna som föll ner från pannan, barnet som han nyss hade dödat. Omedvetet. Han såg ner på hans smutsiga händer. Någonting vått föll ner från hans kind, men det var ingen svettdroppe. Det var en tår. Så småningom kom en flod av tårar ner för hans kinder. 

Lee böjde sig ner över barnet, dolde ansiktet i händerna och grät. Varför, allt han ville var att hitta sin bror. Sin efterlängtade bror.

Men ingenting sådant här. En tanke slog honom och han förstod nu varför han aldrig hade lämnat hans hemtrakter. För rädd för att synas, för rädd för att möta det han inte kände till som fanns bortom hans gränser.

Ett ljus. Långt där borta. Skuggorna ur mörkret blev allt fler. Ett ljus. Långt där borta.
Men ändå så nära. Ändå så nära.

Försiktigt lyfte Lee upp barnet i sin famn. Långsamt gick han mot ett ljus som kom allt närmre. Ljuset slutade att röra sig och Lee såg en mörk gestalt komma skyndande mot honom. En gammal man med grått hår, rynkor i ansiktet och en stor rund näsa. Förbryllat såg mannen ner på barnet.

"Vad har hänt, min vän?"

"Förlåt, men jag vet inte. Jag hittade honom såhär på stigen," ljög Lee med gråten i halsen.

Mannen tittade på Lee som om han inte trodde sina öron. Han gjorde en gest mot sin vagn där Lee försiktigt la ner barnet. De satte sig på förarplatsen, fick liv i hästarna och fortsatte till närmaste by. Båda satt tysta, djupt inne i sina tankar. Hästarna klapprade med ivriga steg, skogen som nästan såg spöklik ut med sina stammar hade en obehaglig tystnad. Lee såg sig omkring. Upptäckte att ljuset som han tidigare sett kom från vagnens lyktor. Det blev allt svagare, bildade ett rött sken istället för gult. Det skiftade färg en liten stund, gult, rött och orange innan det till slut dog ut och Lees ögon slocknade.

Ett brinnande stearinljus stod bredvid den varma och mjuka sängen han låg i, ett fyrkantigt rum med väggar av trä, en rund grön dörr med två små runda fönster på var sin sida. Inga gardiner. Inga växter. För ett ögonblick trodde Lee att han var hemma hos sig, bortsett från den behagliga sängen. Men sen hörde han rösterna utanför, viskande barnröster. Dörren öppnades med ett knarkande ljud och avslöjade en smutsig, illaluktande pojke. Barnet hade beiga kläder, söndriga skor och en stor röd finne som syntes bakom luggen. Håret, det blonda sotiga håret var slitet och kort.

"Mitt namn är Yun." Yun öppnade de runda fönsterna och släppte in morgonljuset, vände sig om och tittade ner på Lee.

"Yun, de kommer!" En annan pojke i Yuns ålder kikade hastigt in bakom dörren för att sedan springa iväg. Yun vände sig tillbaka och såg på Lee för att sedan springa ut. Lee ryste till, la sig på sidan och försökte somna om. Huttrande tittade han sig omkring, försökte se ut genom fönstren men frosten hade fastnat så att man inte kunde se. Lee tog ett djupt andetag, måste hålla sig lugn, kunde inte förlora kontrollen över sig själv precis som han hade gjort när det där barnet kom. Dörren öppnades med en smäll och två unga kvinnor, med sällskap av en man kom hastigt in. Kvinnorna bar blåa, stickade klänningar med korta armar. Mannen dolde sina kläder med en sliten, mörkröd mantel som höll fast med en brors, i form utav en örn. De pratade lågmält men tystnade så fort de fick syn på Lee. De tre gick långsamt och försiktigt fram, studerade Lees ansikte så noggrann som möjligt. Kvinnorna bytte snabba blickar med varandra, smet sedan ut från rummet och lämnade männen ifred. Mannen med manteln satte sig ner på sängkanten, tittade på Lee. 

"Vi har inte haft en besökare här på många år. Jag antar att det är något väldigt viktigt för dig?"

Lee nickade försiktigt, kanske kunde mannen veta var hans bror befann sig.

"Jag letar efter min äldre bror, Jin är hans namn." Mannen kliade sig lite under hakan, sa till slut att han inte hade hört det namnet förut. Lee sänkte blicken, varför skulle den här mannen veta var hans bror befann sig?

En tung känsla av sorg och förlorad kärlek klämde i Lees hjärta. Kanske var det lika bra att ge upp. Det som han hade känt en gång förut, var som borta. Aldrig skulle det bli som vanligt igen.
Det var som om mannen hade läst Lees tankar för sedan sa han:

"Seså, upp med hakan. Man hittar inte allt man söker efter på en gång, det som vi alla hade en gång i livet och förlorat kommer alltid att finnas kvar, i vilka omständigheter vi än befinner oss i." 

Lee kände sig lite piggare när han hörde det här, kanske inte allt var förgäves ändå.

Plötsligt dök den gamla mannen med kärran upp i hans minne, det medvetslösa barnet.

"Ursäkta, men var är den gamla mannen… och barnet, klarade sig barnet?" Lees ögon såg stirrande på mannen.

"Den gamla mannen, barnet…" åter kliade sig mannen under hakan.

"Jag har ingen aning om vilka du pratar om. Mina män hittade dig sovande ute i skogen utanför vår by. Ensam och hjälplös." Lee blev plötsligt rädd, hade den gamla mannen bara lämnat honom sådär?

"Men jag kom hit med en gammal man, han hade grått hår och en stor rund näsa, tillsammans med häst och vagn!"

Mannen suckade, sa att han inte visste vad Lee pratade om. Sedan gick han ut från rummet.

Solen delade med sig sina strålar, nästan brändes på den svettiga ryggen. Den tunna tröjan gled ner för ena axeln. Kontrollen över sig själv hade han förlorat, åter igen. En känsla,
en känsla som han aldrig hade upplevt förut dök plötsligt upp. Han kunde inte beskriva den, men han visste att någonting stort, någonting betydelsefullt i det här ögonblicket höll på att hända. 

Det var en tidig vår morgon, under hela vintern hade Lee stannat kvar i byn.

Han andades in, kände doften av olika sorters blommor. Gräset, det gröna gräset som nästan kittlades under hans rygg. Lee la sig på sidan, såg från byn att en pojke kom springande mot honom.
Barnet hade gröna, korta byxor och en vit, smutsig tröja på sig. Det blonda slarviga håret fladdrade då han sprang.

"Det var fantastiskt, varför har du inte sagt att du kunnat göra det tidigare!?" Ropade Yun och

la sig ner på knä bredvid Lee. Vad var det som var så fantastiskt, vad var det han hade gjort? Lee såg frågande på Yun.

"Vad var det som var så fantastiskt, vad var det du såg?"

"Din träning, du tränade precis som en riktig krigshjälte!" Det lät som om Yun menade det han sa, eftersom Lee såg att hans ögon glittrade i solljuset. Dem båda satt tysta, betraktade varandra. Lee visste inte vad han skulle säga, han kunde inte få fram ett ljud.

"Det kommer en tävling nu i helgen, en man från varje by ska vara med och delta. Den utförs varje år och du är perfekt för den, du kommer att krossa dem på direkten!"

Lee hade fortfarande ingen aning om vad Yun pratade om, vad var det han var så perfekt för?

"Jag förstår inte, vad är det som jag är så perfekt för?"

"Wushu, kampsporten!"

Utan kontroll fortsätter han att kämpa. Aldrig ger han upp. Smärtan i handflatorna värker, såren blir allt djupare för var slag han får och gör. Ansiktena runt omkring honom hånar, flinar, roar sig. För var andetag som kommer, kan vara det sista. Han såg ner på sina såriga händer. Andades fort och tungt. Kommer det aldrig att ta slut?

Framför honom låg en man. Nerstänkt med blod. Mannen har stora bruna ögon. Ögonen som fortfarande kändes bekant. Benen gav vika på Lee och från sin mun droppade blodet. Ner på den halvt medvetslösa mannen. Ansiktena runt omkring dem, de roande ansiktena som långsamt bytte om till nyfikna, nästan rädda.

För ett ögonblick blev allting tyst. Det enda som hördes var Lees flåsande andetag.

Mannen, den okända mannens andetag som kämpade för sitt liv.

"Minns idag, lillebror."

En gammal man kom upp på scen och 

bar ner Jin. Det var samma man sen tidigare som hade burit iväg barnet och lagt i sin vagn, barnet Lee hade dödat med sina händer. Denna gången sin egen bror. 

Han blir osäker på sig själv och undrar, är han en krigshjälte eller är han ett monster? 

Vem vet, vad som döljer i krigares hjärtan... kanske den gamle mannen vet, den gamle mannen som tar bort alla personer han dödar. Lee reser sig upp och Yun rycker i hans arm. Ropar glatt och säger att han är deras krigshjälte nu. Lee föll ihop en sista gång med Yun och träden knäcktes, inga löv fall. De låg på marken, slitna och trasiga.

Meat Loaf, novellen var en skoluppgift jag hade i årskurs nio att skriva en temabok, mitt tema var "kampsporten Wushu".