Faith

Jägaren för längesedan

Jag gick på ett dött träd som lutade sig och när jag var uppe på toppen rann svettdropparna från pannan men fötterna hade hittat en bra balans. Jag hade kunnat stå där välja att inte gå ner i panik om det inte hade varit för den branta backen som korsades av nedfallna träd, där jag egentligen skulle stå på gruset och få träden över mig. Jag hade nog trott att det gått och hoppa från trädtopparna till kullen men så lätt var det inte och samtidigt som jag föll önskade jag att jag hellre hade stått kvar än och behöva ta mig upp på stockar i en svart damm. 
Väl nära marken grep jag tag i ett näckrosblad och måste sett ut som ett sjömonster, något kallt men svalt hamnade på mitt finger. En hjälpande hand och jag var uppe på fötterna, trädet hade jag för länge sedan glömt och jag kände mig varken kall eller överhettad. Varken sval eller ljummen. Jag kunde stå emot allt som kom i min väg, kroppen hade en sköld. En varm närvaro gjorde mig illa till mods och den släppte inte taget om min dinglande arm. Då hade jag fått en ring på mig som höll mig vid liv, den gav mig de vildaste fantasier. Naturen var jag inte rädd för, tankarna om vem ringen var gjorde mig så nyfiken att jag inte kunde vänta till nästa dag. 
Nästa dag kom aldrig för det var lika mörkt för mig som denna natt i fortsättningen. Dammen glömde jag bort hur svart den var men det kändes hela tiden som fiskarna simmade runt mina nakna ben. Det höll jag för mig själv. Var det förra livet en dröm men varför känner jag igen så många saker som den vackra damen i rött? Allt jag inte känner igen är mig själv. Jag vaknade upp i ett tält för nyinkomna som behövde all trygghet de kunde få när en man stormade in och sköt ett skott med geväret så porslinet rasade ner och skramlade, Han visade hur nära han hade skjutit sjöjungfrun men missat och barnen som skulle känna sig säkra kunde inte gråta av rädsla. Det var inte jägaren som de var rädd för men ljuden som knäckte deras öron och mig hade det inte varit någon fara för ljud som kunde tåla åska och brak, däremot ett tygstycke för ögonen. 

Jag var blind men ingen visste vad jag såg och hur jag beskrev det kunde ingen förstå, vilket fick mig att börja leta efter mer som hade förlorat synen. På natten kunde jag se och på dagen var det mörkt som i den svartaste sjön. Det var inga av de andra blinda som kunde se när solen gått ner, jägaren band fast mig i ett rep runt midjan och ledde hem mig till hans säng där jag fick sova. Det gick inte att sova med alla uppstoppade djur på väggar och i tak, jag var rädd att det var min ring de var ute efter men det var fiskarna jag hade tagit med mig in som de var rädda för. De hade druckit ur dammen och sett något som rört sig något så hysteriskt under ytan. Vilka var de som var rädda?

En dam kan inte bygga ett slott

men kan vara med och hjälpa till

Jägaren berättar om ett slott som byggts av en dam och skrattade att han ska gifta sig med den kvinnan, under täcket tog jag av mig min ring och gömde sedan i en blomkruka eftersom det var det enda han inte tog på i sitt hem. Det konstiga var att jag hade tittat väldigt mycket på just blomkrukorna som inte hade några växter, utifrån kunde man inte se vad som fanns i. Om det fanns någonting och jägaren gav mig uppgiften att sköta hans blommor. Kunde han se saker jag inte kunde se? Var det jägaren som visste vem den rädda var och inte ville någon skulle upptäcka det? Han pratade om en sjöjungfru men jag var mer ett sjömonster.. 

Gårdagens storm hade lagt sig och nästa storm kalas börjat. En dam i vinröda kläder och svart pälskrage hade en visning runt sitt slott hon varit med och ritat upp. Inne på sitt kontor skickade hon iväg oss barn till bageriet men jag stod kvar och hörde samtalet mellan hennes assistent. De märkte inte jag var där förrän de fick syn på mitt såriga finger och undrade om jag hade haft en misslyckad vigsel. Jag skakade på huvudet, kanske tänkte de para ihop mig med jägaren. Snabbt sa jag något om att jag huggit ved, vände i panik och stängde dörren så tyst det gick. Damernas ord ekade i korridoren att nästa konstverk skulle vara utomhus men det gick inte på tal och dörren for upp, fick mig att ramla baklänges och som tur var hamnade jag både i jägarens famn men också höll damens hand. Jag såg bara hur det glittrade i mörkret och undrade om det var så det kändes att se men det var solen som fick kristallampan och juvelerna att glittra. Fjärilar flög runt oss och jägaren hittade sin sjöjungfru som var på väg ut med ett böjt huvud, han var inte där för min skull och om det inte hade varit för damen hade jag glömt ringen i jägarens hem. Damen höll hela tiden min hand och kunde inte släppa blicken på såret. Det var inte jägaren som visste något och det var inte bara djuren som ville ha ringen. Var och en letade efter någon att leva ett lyckligt liv med. Jag letade efter något. En längtan var det i alla fall sedan kunde jag inte veta vad för längtan det var, om det var en man eller en gammal dröm jag haft som barn. I dagens läge kändes det som om mina drömmar var på dagen.