Vargbarn

De glömde att de var människor

Samira vägrade att stanna själv hemma där hon kunde höra vargarna yla vid fullmåne och mössen som kom fram när ingen gjorde något ljud ifrån sig. Mer saker kunde hända så som om maten tog slut eller ännu värre, somna i badet. Hennes mor och far, Timothy och Lena hade helst av allt sluppit ännu en till sak att bära på men insåg att de inte kunde lämna deras skräckslagna tös, framförallt inte till ett halvfärdigt husbygge. Samira hoppade upp på sin fars bredaxlade rygg och hörde hur hennes mor stängde till porten, tryckte och vred dörrhandtaget åt alla håll med två tjocka händer och kraftiga armar. Far hade hunnit gå långt ute på vägen när hans fru ropade över staketet att deras skylt inte syntes till. Samira pekade vid hennes mors fötter att den låg upp och ner på trappavsatsen. ”Nämen så den hade fastnat i min dräkt” Samira tyckte att sin mor lät glad när hon sa det men då såg hon en tår och skylten blev blöt där det stod inristat ”Fröjden”. Far kysste mor på kinden och hängde tillbaka den där den skulle vara vid en släckt lykta. Samira misstänkte att lyktan inte skulle tändas på flera år eftersom hon väntade en syster, mindre än halvvägs på resan till byn tröttnade Samira och ville inte fortsätta. De satte henne på en bänk vid en näckrosdamm där det fanns två svanar men svanarna gjorde inte Samira glad. De tycktes höra det som lyfte sina vingar och flög, kastade vatten vilket gjorde Samira ilsken, besviken och trött. Hon hade aldrig känt sig så trött som den här dagen och behövde vänta var inte det ordet hon ville höra.

Samira gillar inte att se när folk äter. Saften ser ut som blod, kärnorna spottar de ut och tävlar vem som kan kasta de längst. Någon sätter en brödbit i halsen och alla skrattar medan en försöker kämpa med att hitta andan. En stor karl med litet huvud gav Samira ett glas och sa att det var nypressad äpple, men ack så var det inte. Han hade lurat henne i sig en klunk öl och Samira var minderårig. Tonåring skulle hon bli om exakt 366 dagar. Samira höll ilskan inne och tänkte inte gå från bordet som en annan ynklig människa hade gjort, de såg upp till henne och klappade Samira på huvudet flera gånger så deras feta fingrar trasslade in sig i hennes trollhår. De skrattade ännu mer och gjorde allt till en lek så nu var det tävling vem som kunde frigöra sig från hennes lockar. ”Försiktigt” sa hon med ett litet pip som en stackars kyckling och samtidigt hörde de ett vrål mellan bergen. Alla tystnade och under den tystnaden passade Samira på att lämna brödraskapet, än kunde hon inte gå till sina föräldrar. Först skulle hon se på en riktig tävling det männen hade ätit sig mätta till. De men av vargarna i en flock vars riktiga skepnad var människa. En av dem hade sett de med egna ögon och det hade varit en av deras egna män. Inte sig själv förstås. Samira förstod inte men märkte att hon började gilla sällskapet och hur bra de var på att berätta sagor. Nu skrattade männen med en annan ton på rösten, det var inte det där hånskrattet utan faktiskt ett riktigt ödmjukt skratt de hade. ”det är inga sagor, fröken lilla. Vi hoppas att vi ska kunna hämta tillbaka vår gamle vän men för att göra det behöver vi bli fåglar. ”fåglar” ?

En lång ungkarl med byxorna högt upp i midjan och hästsvans gjorde ett ljud Samira vagt kände igen. Strax därefter fick de ett svar från en hök uppe i skyn. Samira hade aldrig sett något liknande, den flög i cirklar rakt ovanför våra huvuden och senorna i nacken bröts till när man tittade ner mot marken igen. Brödraskapet skrattade igen och började med att knäcka leder. Samira vände hemåt och övade på att knäcka sin ryggrad ur led, efter det blev hon inte lik sig själv.

 

4 år senare. (16 år)

Samira hittade aldrig sina föräldrar. Hon hade gått till vägkorsningen där de lämnat henne och satt sig på bänken vid näckrosdammen. Vid hennes fötter hoppade grodor runt och hon undrade om hon skulle trampa på någon av dem så hela väntetiden höll hon sina armar runt benen och tårna precis utanför bänken, inte så att de nuddade marken. Det var ett nöje att se de små grodorna, Samira märkte inte att de slutade hoppa och solen som gått ner förrän en pojke med för stora kläder kom. Halsen var bar och Samira tyckte det var konstigt att han inte frös om axlarna men han hade hoppat och hållit sig varm så den iskalla vinden som knäckte trädstammarna och röt, fick honom bara att känna sig sval. ”Hoppade du som en groda, varför det?” pojken skrattade och skrattet bröt vindens sus.

”Jag försöker och flyga, känna mig som en fågel. Men det är nog lättare att hoppa som en groda” sa han och gjorde det. Samira fick sig ett gott skratt och glömde bort sina föräldrar ett tag. “Nej men ärligt talat, sitter man still så blir man stel och kall. Se bara på dina fötter så blåa som dem är” Samira hade inte sett hur likbleka de var och undrade hur länge hon egentligen suttit på bänken. Pojken såg att något var på tok och bjöd in henne på kvällsmat där han kom ifrån. Samira kände inte alls för att se någon äta igen, hon hade ingen aning om hur han åt men hon kunde inte tacka nej till lite värme trots att vinden stillat. Inte undra på att han var så varm när hans hem var en bastu och i trädgården den största dammen Samira sett som gick att bada i. Dammen var ingen damm utan en vattenkälla. Pojken berättade att hans far hade hittat en stor sjö under deras mark och att han en dag skulle få följa med sin far. Samira frågade varför han inte fick och pojken tittade på henne underligt.

”Det finns risk att jag går för långt och inte hittar ut. Kanske blockeras ingången. Min far har längre ben än mig, men jag är snabb som en mus..”

”Och en mus kan hitta ut igen, synd att min son inte är en” bägge hoppade upp i luften som om dem var rädda för myror men det var hans föräldrar som hade kommit hem från dagens arbete i blåsten. Samira fick ett varmt bad inomhus, pojken vars namn hon inte hade frågat om gick och la sig. Snarkade som en gris likt mor och far. De var alla likt grisar och Samira blev nyfiken på hur hon lät i sömnen. Hennes föräldrar hade också varit som grisar, nu vet hon inte vad de är eller var de är. (Syster skulle födas)

”Var bor du?” frågade Rons far morgonen därpå. Samira tittade länge på den ljumma ölen han höll och tvivlade om det var öl, färgen var annorlunda än den hon hade sett männen dricka och han svepte hela glaset med en rap efteråt. Männen...vilka var männen?

”Smaskens men inte för minderåriga, nå... om du inte tänker berätta”.

”Fröjden, fröjden kommer jag ifrån. Mor och far lämnade mig vid näckrosdammen men jag vet inte hur lång tid det har gått”

”Då är det ingen fröjd” suckade Rickys mor och gav Samira ett knäckebröd med alldeles för mycket smör på och något pålägg som fick henne att rysa. Det var rödkål hade dem sagt i mun på varandra när de sett Samiras förstelnade ansiktsuttryck. Rödkålen prasslade inuti, inte var det avskyvärt. Kanske var det ytterligare något likt ett ben bara Samira kunde höra inne i huvudet som knäckte på henne och skulderbladet växte ut men ingen som såg. Det förstora nattlinnet hon hade fått av en mor som inte kunde mäta och sy, hade sin fördel ändå. Samira log så grisarna blev glada att se henne äta deras mat. Hunger kände hon hur mycket föda hon än fick i sig.

Ron vinkade inte tillbaks till Samira som var på väg hem till sig efter frukosten, vinkade genom fönstret innan hon försvann med dimman. Ron behövde stanna och vakta källaren samtidigt hoppades han på att Samira kunde hitta sina föräldrar men något gjorde ont i bröstkorgen på honom. Samira hade sagt att hon hade en skattkista hemma hos sig som hon fått av sin far, i den hade det inte varit silver och smycken men fjädrar och stenar till att göra drömfångare med. Ron visste inte vad det var och ville nästan inte tro henne för då skulle han glömma att följa med sin egen far till den underjordiska sjön. Ron sparkade av sig träskorna på den ofärdiga, virkade mattan i hallen och gick fram till sin mor där hon satt i gungstolen. De tittade i varandras ögon och kände samma sak plötsligt som någon välte in genom dörren och ropade ”hemma”.

De fega som bara tänker på mat, lek och hur fega de är.

 

Hoppsan, det var visst fel hem jag gick in i igen” var det en jätte med litet huvud som sa och en fullvuxen man med håret till den tjusigaste rumpan Rons mor hade sett, kallade han jätten för ”knäppgök”. Ron och hans mor fick damm på sig från taket när de smällde till dörren och började vissla utanför.

Det kunde säkerligen höras ner under marken, så mycket som jätten tog i och Rons far som gick där i tystnad blev glad att höra sin pojke äntligen kunde vissla. Så fadern skyndade sig upp medan hans fru sa åt Ron att se till så Samira hittade sina föräldrar. Ron blev osäker att lämna sin mor när de där bröderna fortfarande var ute och verkade gått vilse men hans mor skulle bara se till att de stannade kvar så de kunde vissla ihop med hans far. Ron smet ut och bjöd in varg släktet som talade om en flicka vars fjäder de hittat i en av sina fickor.

Samira tog nageln mot klippväggen och döpte grottan till ”lidandet”. Där hade hon bott i snart fyra år tillsammans med vargarna och väntade på att bli uppäten eller snarare bli hälften människa och hälften varg. Tills dess att hon fått reda på sanningen om det en av männen hade sagt, levde hon som om hon var en av dem och åt samma mat ur ån...det dröjde men hon fick se det mannen hade sett att det var en varg i flocken som bytte skepnad när han ville. Vargarna hade inte sett att Samira var människa när hon hade samma lukt och hunger som dem så Samira behövde aldrig bli varg. Inte heller få en förbannelse. Hon var nämligen en vargflicka.