Efter ridturen
tänkte jag ta den långa vägen hem men kände mig helt slut och
ingen kraft i benen, var satt kraften någonstans? Medan jag väntade
på den lilla träbåten som skulle ta mig till den större ön, där
jag kunde se min stad med tinnar och torn somnade jag på stranden
utan en brygga. Ön bakom mig hade jag sett från mitt vindsrum och
alltid drömt om, inte visste jag att det fanns hästar där och
blivit förälskad med platsen. Det var ingen farm och hästarna
ägdes inte av några. Inte heller ön var privat som resten av de
små öarna var till de rika byborna. Det här var vildhästar och en
båt som kom när jag visslade på den men jag hade glömt och vissla
så båten hämtade aldrig upp mig. I drömmen drömde jag om far som
jag hade sagt till att hälla vatten i glaset efter han hade druckit
blåbärsjuice, annars kunde det inte gå och få bort resterna som
fastnade. Därefter gick jag ut på gården och in i ett torn, upp
för en stentrappa som ledde till mitt rum. På golvet vid
nattduksbordet hade mina album ramlat ner som innehöll bokmärken
med trädgårdstomtar på. Jag var helt inne i en annan värld där
det glittrade färger, i solskenet och även i mörkret hittade jag
kristaller men utanför fönstret kunde jag höra mina klasskamrater.
Dvärgarnas värld låg bakom mig och framför en grå, trist
verklighet. Ännu längre bort från verkligheten syntes en ö med
vildhästar och vildkaniner, vilda bär och vilda indianer. Vilda...
Hilda, ska du inte
komma ut i solen? Hilda öppnade sitt trasiga fönster som ingen hade
tvättat och hostade något förskräckligt, innan Hilda hann svara
hade fönstret blåst igen och hon var borta som rök. Men i rök kan
det finnas ljus och inte bara aska, damm och sot. Där är det inget
smuts, det är där man ska leta efter det vackraste ting som kan
vara... just smuts. Precis, smuts glittrar mer än solen skänker
sina starka strålar. Nästa tid jag vaknade upp hamnade jag på en
båt men det hade inte varit träbåten utan en större båt mer likt
ett skepp. Kaptenen visade mig en hemlig plats men jag kunde inte gå
längre och såg hästarna långt bort i fjärran. Jag övergav
kaptenen för att simma tillbaka när han kastade mitt album i luften
vars blad flög ut. Jag lyckades fånga ett med ett lusthus på som
jag inte hade sett samtidigt som masten brakade loss.
En storm hade
kommit på ön jag vaknade upp på vilken jag inte längre var säker
på vad det var för ö, allt runtomkring som gick att se var inget
annat än öar och det enda jag visste var att jag aldrig skulle
komma till någon ö tillsammans med någon partner. Möjligtvis
solen som min fiende, den hade gjort mitt ansikte helt rött med sår
och huden som föll av när jag tog mina vassa naglar på
kinderna...något kändes annorlunda. Hade jag fått en ny hy, vad
var det som hände med mitt utseende och varför kändes det som
rynkor ens mormor hade? Jag var inte lik min mormor när jag tittade
i en stilla bäck hur jag såg ut där fiskarna simmade lugnt trots
stormen mellan träden och träden, de döda träden som höll sig
levande gjorde mig starkare och stadigare än någonsin. Jag tänkte
att deras stammar skulle brytas isär av en hård vind och de små
fölen ligga orörliga på marken. Jag hade haft ett spänt leende
och väntade på nästa mardröm men jag var klarvaken. Det fanns
inga mer drömmar, bara tillbaka blickar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar