De
glömde att de var människor
Samira
vägrade att stanna själv hemma där hon kunde höra vargarna yla
vid fullmåne och mössen som kom fram när ingen gjorde något ljud
ifrån sig. Mer saker kunde hända så som om maten tog slut eller
ännu värre, somna i badet. Hennes mor och far, Timothy och Lena
hade helst av allt sluppit ännu en till sak att bära på men insåg
att de inte kunde lämna deras skräckslagna tös, framförallt inte
till ett halvfärdigt husbygge. Samira hoppade upp på sin fars
bredaxlade rygg och hörde hur hennes mor stängde till porten,
tryckte och vred dörrhandtaget åt alla håll med två tjocka händer
och kraftiga armar. Far hade hunnit gå långt ute på vägen när
hans fru ropade över staketet att deras skylt inte syntes till.
Samira pekade vid hennes mors fötter att den låg upp och ner på
trappavsatsen. ”Nämen så den hade fastnat i min dräkt” Samira
tyckte att sin mor lät glad när hon sa det men då såg hon en tår
och skylten blev blöt där det stod inristat ”Fröjden”. Far
kysste mor på kinden och hängde tillbaka den där den skulle vara
vid en släckt lykta. Samira misstänkte att lyktan inte skulle
tändas på flera år eftersom hon väntade en syster, mindre än
halvvägs på resan till byn tröttnade Samira och ville inte
fortsätta. De satte henne på en bänk vid en näckrosdamm där det
fanns två svanar men svanarna gjorde inte Samira glad. De tycktes
höra det som lyfte sina vingar och flög, kastade vatten vilket
gjorde Samira ilsken, besviken och trött. Hon hade aldrig känt sig
så trött som den här dagen och behövde vänta var inte det ordet
hon ville höra.
Samira
gillar inte att se när folk äter. Saften ser ut som blod, kärnorna
spottar de ut och tävlar vem som kan kasta de längst. Någon sätter
en brödbit i halsen och alla skrattar medan en försöker kämpa med
att hitta andan. En stor karl med litet huvud gav Samira ett glas och
sa att det var nypressad äpple, men ack så var det inte. Han hade
lurat henne i sig en klunk öl och Samira var minderårig. Tonåring
skulle hon bli om exakt 366 dagar. Samira höll ilskan inne och
tänkte inte gå från bordet som en annan ynklig människa hade
gjort, de såg upp till henne och klappade Samira på huvudet flera
gånger så deras feta fingrar trasslade in sig i hennes trollhår.
De skrattade ännu mer och gjorde allt till en lek så nu var det
tävling vem som kunde frigöra sig från hennes lockar. ”Försiktigt”
sa hon med ett litet pip som en stackars kyckling och samtidigt hörde
de ett vrål mellan bergen. Alla tystnade och under den tystnaden
passade Samira på att lämna brödraskapet, än kunde hon inte gå
till sina föräldrar. Först skulle hon se på en riktig tävling
det männen hade ätit sig mätta till. De men av vargarna i en flock
vars riktiga skepnad var människa. En av dem hade sett de med egna
ögon och det hade varit en av deras egna män. Inte sig själv
förstås. Samira förstod inte men märkte att hon började gilla
sällskapet och hur bra de var på att berätta sagor. Nu skrattade
männen med en annan ton på rösten, det var inte det där
hånskrattet utan faktiskt ett riktigt ödmjukt skratt de hade. ”det
är inga sagor, fröken lilla. Vi hoppas att vi ska kunna hämta
tillbaka vår gamle vän men för att göra det behöver vi bli
fåglar. ”fåglar” ?
En
lång ungkarl med byxorna högt upp i midjan och hästsvans gjorde
ett ljud Samira vagt kände igen. Strax därefter fick de ett svar
från en hök uppe i skyn. Samira hade aldrig sett något liknande,
den flög i cirklar rakt ovanför våra huvuden och senorna i nacken
bröts till när man tittade ner mot marken igen. Brödraskapet
skrattade igen och började med att knäcka leder. Samira vände
hemåt och övade på att knäcka sin ryggrad ur led, efter det blev
hon inte lik sig själv.
4
år senare. (16 år)
Samira
hittade aldrig sina föräldrar. Hon hade gått till vägkorsningen
där de lämnat henne och satt sig på bänken vid näckrosdammen.
Vid hennes fötter hoppade grodor runt och hon undrade om hon skulle
trampa på någon av dem så hela väntetiden höll hon sina armar
runt benen och tårna precis utanför bänken, inte så att de
nuddade marken. Det var ett nöje att se de små grodorna, Samira
märkte inte att de slutade hoppa och solen som gått ner förrän en
pojke med för stora kläder kom. Halsen var bar och Samira tyckte
det var konstigt att han inte frös om axlarna men han hade hoppat
och hållit sig varm så den iskalla vinden som knäckte
trädstammarna och röt, fick honom bara att känna sig sval.
”Hoppade du som en groda, varför det?” pojken skrattade och
skrattet bröt vindens sus.
”Jag
försöker och flyga, känna mig som en fågel. Men det är nog
lättare att hoppa som en groda” sa han och gjorde det. Samira fick
sig ett gott skratt och glömde bort sina föräldrar ett tag. “Nej
men ärligt talat, sitter man still så blir man stel och kall. Se
bara på dina fötter så blåa som dem är” Samira hade inte sett
hur likbleka de var och undrade hur länge hon egentligen suttit på
bänken. Pojken såg att något var på tok och bjöd in henne på
kvällsmat där han kom ifrån. Samira kände inte alls för att se
någon äta igen, hon hade ingen aning om hur han åt men hon kunde
inte tacka nej till lite värme trots att vinden stillat. Inte undra
på att han var så varm när hans hem var en bastu och i trädgården
den största dammen Samira sett som gick att bada i. Dammen var ingen
damm utan en vattenkälla. Pojken berättade att hans far hade hittat
en stor sjö under deras mark och att han en dag skulle få följa
med sin far. Samira frågade varför han inte fick och pojken tittade
på henne underligt.
”Det
finns risk att jag går för långt och inte hittar ut. Kanske
blockeras ingången. Min far har längre ben än mig, men jag är
snabb som en mus..”
”Och
en mus kan hitta ut igen, synd att min son inte är en” bägge
hoppade upp i luften som om dem var rädda för myror men det var
hans föräldrar som hade kommit hem från dagens arbete i blåsten.
Samira fick ett varmt bad inomhus, pojken vars namn hon inte hade
frågat om gick och la sig. Snarkade som en gris likt mor och far. De
var alla likt grisar och Samira blev nyfiken på hur hon lät i
sömnen. Hennes föräldrar hade också varit som grisar, nu vet hon
inte vad de är eller var de är. (Syster skulle födas)
”Var
bor du?” frågade Rons far morgonen därpå. Samira tittade länge
på den ljumma ölen han höll och tvivlade om det var öl, färgen
var annorlunda än den hon hade sett männen dricka och han svepte
hela glaset med en rap efteråt. Männen...vilka var männen?
”Smaskens
men inte för minderåriga, nå... om du inte tänker berätta”.
”Fröjden,
fröjden kommer jag ifrån. Mor och far lämnade mig vid
näckrosdammen men jag vet inte hur lång tid det har gått”
”Då
är det ingen fröjd” suckade Rickys mor och gav Samira ett
knäckebröd med alldeles för mycket smör på och något pålägg
som fick henne att rysa. Det var rödkål hade dem sagt i mun på
varandra när de sett Samiras förstelnade ansiktsuttryck. Rödkålen
prasslade inuti, inte var det avskyvärt. Kanske var det ytterligare
något likt ett ben bara Samira kunde höra inne i huvudet som
knäckte på henne och skulderbladet växte ut men ingen som såg.
Det förstora nattlinnet hon hade fått av en mor som inte kunde mäta
och sy, hade sin fördel ändå. Samira log så grisarna blev glada
att se henne äta deras mat. Hunger kände hon hur mycket föda hon
än fick i sig.
Ron vinkade inte tillbaks till Samira som var på väg hem till sig efter
frukosten, vinkade genom fönstret innan hon försvann med dimman.
Ron behövde stanna och vakta källaren samtidigt hoppades han på
att Samira kunde hitta sina föräldrar men något gjorde ont i
bröstkorgen på honom. Samira hade sagt att hon hade en skattkista
hemma hos sig som hon fått av sin far, i den hade det inte varit
silver och smycken men fjädrar och stenar till att göra drömfångare
med. Ron visste inte vad det var och ville nästan inte tro henne
för då skulle han glömma att följa med sin egen far till den
underjordiska sjön. Ron sparkade av sig träskorna på den
ofärdiga, virkade mattan i hallen och gick fram till sin mor där
hon satt i gungstolen. De tittade i varandras ögon och kände samma
sak plötsligt som någon välte in genom dörren och ropade ”hemma”.
De fega som bara tänker på mat, lek och hur fega de är.
Hoppsan,
det var visst fel hem jag gick in i igen” var det en jätte med
litet huvud som sa och en fullvuxen man med håret till den
tjusigaste rumpan Rons mor hade sett, kallade han jätten för
”knäppgök”. Ron och hans mor fick damm på sig från taket
när de smällde till dörren och började vissla utanför.
Det
kunde säkerligen höras ner under marken, så mycket som jätten tog
i och Rons far som gick där i tystnad blev glad att höra sin
pojke äntligen kunde vissla. Så fadern skyndade sig upp medan hans
fru sa åt Ron att se till så Samira hittade sina föräldrar.
Ron blev osäker att lämna sin mor när de där bröderna
fortfarande var ute och verkade gått vilse men hans mor skulle bara
se till att de stannade kvar så de kunde vissla ihop med hans far.
Ron smet ut och bjöd in varg släktet som talade om en flicka vars
fjäder de hittat i en av sina fickor.
Samira
tog nageln mot klippväggen och döpte grottan till ”lidandet”.
Där hade hon bott i snart fyra år tillsammans med vargarna och
väntade på att bli uppäten eller snarare bli hälften människa
och hälften varg. Tills dess att hon fått reda på sanningen om det
en av männen hade sagt, levde hon som om hon var en av dem och åt
samma mat ur ån...det dröjde men hon fick se det mannen hade sett
att det var en varg i flocken som bytte skepnad när han ville.
Vargarna hade inte sett att Samira var människa när hon hade samma
lukt och hunger som dem så Samira behövde aldrig bli varg. Inte
heller få en förbannelse. Hon var nämligen en vargflicka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar