Faith

Jägaren för längesedan

Jag gick på ett dött träd som lutade sig och när jag var uppe på toppen rann svettdropparna från pannan men fötterna hade hittat en bra balans. Jag hade kunnat stå där välja att inte gå ner i panik om det inte hade varit för den branta backen som korsades av nedfallna träd, där jag egentligen skulle stå på gruset och få träden över mig. Jag hade nog trott att det gått och hoppa från trädtopparna till kullen men så lätt var det inte och samtidigt som jag föll önskade jag att jag hellre hade stått kvar än och behöva ta mig upp på stockar i en svart damm. 
Väl nära marken grep jag tag i ett näckrosblad och måste sett ut som ett sjömonster, något kallt men svalt hamnade på mitt finger. En hjälpande hand och jag var uppe på fötterna, trädet hade jag för länge sedan glömt och jag kände mig varken kall eller överhettad. Varken sval eller ljummen. Jag kunde stå emot allt som kom i min väg, kroppen hade en sköld. En varm närvaro gjorde mig illa till mods och den släppte inte taget om min dinglande arm. Då hade jag fått en ring på mig som höll mig vid liv, den gav mig de vildaste fantasier. Naturen var jag inte rädd för, tankarna om vem ringen var gjorde mig så nyfiken att jag inte kunde vänta till nästa dag. 
Nästa dag kom aldrig för det var lika mörkt för mig som denna natt i fortsättningen. Dammen glömde jag bort hur svart den var men det kändes hela tiden som fiskarna simmade runt mina nakna ben. Det höll jag för mig själv. Var det förra livet en dröm men varför känner jag igen så många saker som den vackra damen i rött? Allt jag inte känner igen är mig själv. Jag vaknade upp i ett tält för nyinkomna som behövde all trygghet de kunde få när en man stormade in och sköt ett skott med geväret så porslinet rasade ner och skramlade, Han visade hur nära han hade skjutit sjöjungfrun men missat och barnen som skulle känna sig säkra kunde inte gråta av rädsla. Det var inte jägaren som de var rädd för men ljuden som knäckte deras öron och mig hade det inte varit någon fara för ljud som kunde tåla åska och brak, däremot ett tygstycke för ögonen. 

Jag var blind men ingen visste vad jag såg och hur jag beskrev det kunde ingen förstå, vilket fick mig att börja leta efter mer som hade förlorat synen. På natten kunde jag se och på dagen var det mörkt som i den svartaste sjön. Det var inga av de andra blinda som kunde se när solen gått ner, jägaren band fast mig i ett rep runt midjan och ledde hem mig till hans säng där jag fick sova. Det gick inte att sova med alla uppstoppade djur på väggar och i tak, jag var rädd att det var min ring de var ute efter men det var fiskarna jag hade tagit med mig in som de var rädda för. De hade druckit ur dammen och sett något som rört sig något så hysteriskt under ytan. Vilka var de som var rädda?

En dam kan inte bygga ett slott

men kan vara med och hjälpa till

Jägaren berättar om ett slott som byggts av en dam och skrattade att han ska gifta sig med den kvinnan, under täcket tog jag av mig min ring och gömde sedan i en blomkruka eftersom det var det enda han inte tog på i sitt hem. Det konstiga var att jag hade tittat väldigt mycket på just blomkrukorna som inte hade några växter, utifrån kunde man inte se vad som fanns i. Om det fanns någonting och jägaren gav mig uppgiften att sköta hans blommor. Kunde han se saker jag inte kunde se? Var det jägaren som visste vem den rädda var och inte ville någon skulle upptäcka det? Han pratade om en sjöjungfru men jag var mer ett sjömonster.. 

Gårdagens storm hade lagt sig och nästa storm kalas börjat. En dam i vinröda kläder och svart pälskrage hade en visning runt sitt slott hon varit med och ritat upp. Inne på sitt kontor skickade hon iväg oss barn till bageriet men jag stod kvar och hörde samtalet mellan hennes assistent. De märkte inte jag var där förrän de fick syn på mitt såriga finger och undrade om jag hade haft en misslyckad vigsel. Jag skakade på huvudet, kanske tänkte de para ihop mig med jägaren. Snabbt sa jag något om att jag huggit ved, vände i panik och stängde dörren så tyst det gick. Damernas ord ekade i korridoren att nästa konstverk skulle vara utomhus men det gick inte på tal och dörren for upp, fick mig att ramla baklänges och som tur var hamnade jag både i jägarens famn men också höll damens hand. Jag såg bara hur det glittrade i mörkret och undrade om det var så det kändes att se men det var solen som fick kristallampan och juvelerna att glittra. Fjärilar flög runt oss och jägaren hittade sin sjöjungfru som var på väg ut med ett böjt huvud, han var inte där för min skull och om det inte hade varit för damen hade jag glömt ringen i jägarens hem. Damen höll hela tiden min hand och kunde inte släppa blicken på såret. Det var inte jägaren som visste något och det var inte bara djuren som ville ha ringen. Var och en letade efter någon att leva ett lyckligt liv med. Jag letade efter något. En längtan var det i alla fall sedan kunde jag inte veta vad för längtan det var, om det var en man eller en gammal dröm jag haft som barn. I dagens läge kändes det som om mina drömmar var på dagen.

Vargbarn

De glömde att de var människor

Samira vägrade att stanna själv hemma där hon kunde höra vargarna yla vid fullmåne och mössen som kom fram när ingen gjorde något ljud ifrån sig. Mer saker kunde hända så som om maten tog slut eller ännu värre, somna i badet. Hennes mor och far, Timothy och Lena hade helst av allt sluppit ännu en till sak att bära på men insåg att de inte kunde lämna deras skräckslagna tös, framförallt inte till ett halvfärdigt husbygge. Samira hoppade upp på sin fars bredaxlade rygg och hörde hur hennes mor stängde till porten, tryckte och vred dörrhandtaget åt alla håll med två tjocka händer och kraftiga armar. Far hade hunnit gå långt ute på vägen när hans fru ropade över staketet att deras skylt inte syntes till. Samira pekade vid hennes mors fötter att den låg upp och ner på trappavsatsen. ”Nämen så den hade fastnat i min dräkt” Samira tyckte att sin mor lät glad när hon sa det men då såg hon en tår och skylten blev blöt där det stod inristat ”Fröjden”. Far kysste mor på kinden och hängde tillbaka den där den skulle vara vid en släckt lykta. Samira misstänkte att lyktan inte skulle tändas på flera år eftersom hon väntade en syster, mindre än halvvägs på resan till byn tröttnade Samira och ville inte fortsätta. De satte henne på en bänk vid en näckrosdamm där det fanns två svanar men svanarna gjorde inte Samira glad. De tycktes höra det som lyfte sina vingar och flög, kastade vatten vilket gjorde Samira ilsken, besviken och trött. Hon hade aldrig känt sig så trött som den här dagen och behövde vänta var inte det ordet hon ville höra.

Samira gillar inte att se när folk äter. Saften ser ut som blod, kärnorna spottar de ut och tävlar vem som kan kasta de längst. Någon sätter en brödbit i halsen och alla skrattar medan en försöker kämpa med att hitta andan. En stor karl med litet huvud gav Samira ett glas och sa att det var nypressad äpple, men ack så var det inte. Han hade lurat henne i sig en klunk öl och Samira var minderårig. Tonåring skulle hon bli om exakt 366 dagar. Samira höll ilskan inne och tänkte inte gå från bordet som en annan ynklig människa hade gjort, de såg upp till henne och klappade Samira på huvudet flera gånger så deras feta fingrar trasslade in sig i hennes trollhår. De skrattade ännu mer och gjorde allt till en lek så nu var det tävling vem som kunde frigöra sig från hennes lockar. ”Försiktigt” sa hon med ett litet pip som en stackars kyckling och samtidigt hörde de ett vrål mellan bergen. Alla tystnade och under den tystnaden passade Samira på att lämna brödraskapet, än kunde hon inte gå till sina föräldrar. Först skulle hon se på en riktig tävling det männen hade ätit sig mätta till. De men av vargarna i en flock vars riktiga skepnad var människa. En av dem hade sett de med egna ögon och det hade varit en av deras egna män. Inte sig själv förstås. Samira förstod inte men märkte att hon började gilla sällskapet och hur bra de var på att berätta sagor. Nu skrattade männen med en annan ton på rösten, det var inte det där hånskrattet utan faktiskt ett riktigt ödmjukt skratt de hade. ”det är inga sagor, fröken lilla. Vi hoppas att vi ska kunna hämta tillbaka vår gamle vän men för att göra det behöver vi bli fåglar. ”fåglar” ?

En lång ungkarl med byxorna högt upp i midjan och hästsvans gjorde ett ljud Samira vagt kände igen. Strax därefter fick de ett svar från en hök uppe i skyn. Samira hade aldrig sett något liknande, den flög i cirklar rakt ovanför våra huvuden och senorna i nacken bröts till när man tittade ner mot marken igen. Brödraskapet skrattade igen och började med att knäcka leder. Samira vände hemåt och övade på att knäcka sin ryggrad ur led, efter det blev hon inte lik sig själv.

 

4 år senare. (16 år)

Samira hittade aldrig sina föräldrar. Hon hade gått till vägkorsningen där de lämnat henne och satt sig på bänken vid näckrosdammen. Vid hennes fötter hoppade grodor runt och hon undrade om hon skulle trampa på någon av dem så hela väntetiden höll hon sina armar runt benen och tårna precis utanför bänken, inte så att de nuddade marken. Det var ett nöje att se de små grodorna, Samira märkte inte att de slutade hoppa och solen som gått ner förrän en pojke med för stora kläder kom. Halsen var bar och Samira tyckte det var konstigt att han inte frös om axlarna men han hade hoppat och hållit sig varm så den iskalla vinden som knäckte trädstammarna och röt, fick honom bara att känna sig sval. ”Hoppade du som en groda, varför det?” pojken skrattade och skrattet bröt vindens sus.

”Jag försöker och flyga, känna mig som en fågel. Men det är nog lättare att hoppa som en groda” sa han och gjorde det. Samira fick sig ett gott skratt och glömde bort sina föräldrar ett tag. “Nej men ärligt talat, sitter man still så blir man stel och kall. Se bara på dina fötter så blåa som dem är” Samira hade inte sett hur likbleka de var och undrade hur länge hon egentligen suttit på bänken. Pojken såg att något var på tok och bjöd in henne på kvällsmat där han kom ifrån. Samira kände inte alls för att se någon äta igen, hon hade ingen aning om hur han åt men hon kunde inte tacka nej till lite värme trots att vinden stillat. Inte undra på att han var så varm när hans hem var en bastu och i trädgården den största dammen Samira sett som gick att bada i. Dammen var ingen damm utan en vattenkälla. Pojken berättade att hans far hade hittat en stor sjö under deras mark och att han en dag skulle få följa med sin far. Samira frågade varför han inte fick och pojken tittade på henne underligt.

”Det finns risk att jag går för långt och inte hittar ut. Kanske blockeras ingången. Min far har längre ben än mig, men jag är snabb som en mus..”

”Och en mus kan hitta ut igen, synd att min son inte är en” bägge hoppade upp i luften som om dem var rädda för myror men det var hans föräldrar som hade kommit hem från dagens arbete i blåsten. Samira fick ett varmt bad inomhus, pojken vars namn hon inte hade frågat om gick och la sig. Snarkade som en gris likt mor och far. De var alla likt grisar och Samira blev nyfiken på hur hon lät i sömnen. Hennes föräldrar hade också varit som grisar, nu vet hon inte vad de är eller var de är. (Syster skulle födas)

”Var bor du?” frågade Rons far morgonen därpå. Samira tittade länge på den ljumma ölen han höll och tvivlade om det var öl, färgen var annorlunda än den hon hade sett männen dricka och han svepte hela glaset med en rap efteråt. Männen...vilka var männen?

”Smaskens men inte för minderåriga, nå... om du inte tänker berätta”.

”Fröjden, fröjden kommer jag ifrån. Mor och far lämnade mig vid näckrosdammen men jag vet inte hur lång tid det har gått”

”Då är det ingen fröjd” suckade Rickys mor och gav Samira ett knäckebröd med alldeles för mycket smör på och något pålägg som fick henne att rysa. Det var rödkål hade dem sagt i mun på varandra när de sett Samiras förstelnade ansiktsuttryck. Rödkålen prasslade inuti, inte var det avskyvärt. Kanske var det ytterligare något likt ett ben bara Samira kunde höra inne i huvudet som knäckte på henne och skulderbladet växte ut men ingen som såg. Det förstora nattlinnet hon hade fått av en mor som inte kunde mäta och sy, hade sin fördel ändå. Samira log så grisarna blev glada att se henne äta deras mat. Hunger kände hon hur mycket föda hon än fick i sig.

Ron vinkade inte tillbaks till Samira som var på väg hem till sig efter frukosten, vinkade genom fönstret innan hon försvann med dimman. Ron behövde stanna och vakta källaren samtidigt hoppades han på att Samira kunde hitta sina föräldrar men något gjorde ont i bröstkorgen på honom. Samira hade sagt att hon hade en skattkista hemma hos sig som hon fått av sin far, i den hade det inte varit silver och smycken men fjädrar och stenar till att göra drömfångare med. Ron visste inte vad det var och ville nästan inte tro henne för då skulle han glömma att följa med sin egen far till den underjordiska sjön. Ron sparkade av sig träskorna på den ofärdiga, virkade mattan i hallen och gick fram till sin mor där hon satt i gungstolen. De tittade i varandras ögon och kände samma sak plötsligt som någon välte in genom dörren och ropade ”hemma”.

De fega som bara tänker på mat, lek och hur fega de är.

 

Hoppsan, det var visst fel hem jag gick in i igen” var det en jätte med litet huvud som sa och en fullvuxen man med håret till den tjusigaste rumpan Rons mor hade sett, kallade han jätten för ”knäppgök”. Ron och hans mor fick damm på sig från taket när de smällde till dörren och började vissla utanför.

Det kunde säkerligen höras ner under marken, så mycket som jätten tog i och Rons far som gick där i tystnad blev glad att höra sin pojke äntligen kunde vissla. Så fadern skyndade sig upp medan hans fru sa åt Ron att se till så Samira hittade sina föräldrar. Ron blev osäker att lämna sin mor när de där bröderna fortfarande var ute och verkade gått vilse men hans mor skulle bara se till att de stannade kvar så de kunde vissla ihop med hans far. Ron smet ut och bjöd in varg släktet som talade om en flicka vars fjäder de hittat i en av sina fickor.

Samira tog nageln mot klippväggen och döpte grottan till ”lidandet”. Där hade hon bott i snart fyra år tillsammans med vargarna och väntade på att bli uppäten eller snarare bli hälften människa och hälften varg. Tills dess att hon fått reda på sanningen om det en av männen hade sagt, levde hon som om hon var en av dem och åt samma mat ur ån...det dröjde men hon fick se det mannen hade sett att det var en varg i flocken som bytte skepnad när han ville. Vargarna hade inte sett att Samira var människa när hon hade samma lukt och hunger som dem så Samira behövde aldrig bli varg. Inte heller få en förbannelse. Hon var nämligen en vargflicka.

Häxdrömmar

Efter ridturen tänkte jag ta den långa vägen hem men kände mig helt slut och ingen kraft i benen, var satt kraften någonstans? Medan jag väntade på den lilla träbåten som skulle ta mig till den större ön, där jag kunde se min stad med tinnar och torn somnade jag på stranden utan en brygga. Ön bakom mig hade jag sett från mitt vindsrum och alltid drömt om, inte visste jag att det fanns hästar där och blivit förälskad med platsen. Det var ingen farm och hästarna ägdes inte av några. Inte heller ön var privat som resten av de små öarna var till de rika byborna. Det här var vildhästar och en båt som kom när jag visslade på den men jag hade glömt och vissla så båten hämtade aldrig upp mig. I drömmen drömde jag om far som jag hade sagt till att hälla vatten i glaset efter han hade druckit blåbärsjuice, annars kunde det inte gå och få bort resterna som fastnade. Därefter gick jag ut på gården och in i ett torn, upp för en stentrappa som ledde till mitt rum. På golvet vid nattduksbordet hade mina album ramlat ner som innehöll bokmärken med trädgårdstomtar på. Jag var helt inne i en annan värld där det glittrade färger, i solskenet och även i mörkret hittade jag kristaller men utanför fönstret kunde jag höra mina klasskamrater. Dvärgarnas värld låg bakom mig och framför en grå, trist verklighet. Ännu längre bort från verkligheten syntes en ö med vildhästar och vildkaniner, vilda bär och vilda indianer. Vilda...

Hilda, ska du inte komma ut i solen? Hilda öppnade sitt trasiga fönster som ingen hade tvättat och hostade något förskräckligt, innan Hilda hann svara hade fönstret blåst igen och hon var borta som rök. Men i rök kan det finnas ljus och inte bara aska, damm och sot. Där är det inget smuts, det är där man ska leta efter det vackraste ting som kan vara... just smuts. Precis, smuts glittrar mer än solen skänker sina starka strålar. Nästa tid jag vaknade upp hamnade jag på en båt men det hade inte varit träbåten utan en större båt mer likt ett skepp. Kaptenen visade mig en hemlig plats men jag kunde inte gå längre och såg hästarna långt bort i fjärran. Jag övergav kaptenen för att simma tillbaka när han kastade mitt album i luften vars blad flög ut. Jag lyckades fånga ett med ett lusthus på som jag inte hade sett samtidigt som masten brakade loss.

En storm hade kommit på ön jag vaknade upp på vilken jag inte längre var säker på vad det var för ö, allt runtomkring som gick att se var inget annat än öar och det enda jag visste var att jag aldrig skulle komma till någon ö tillsammans med någon partner. Möjligtvis solen som min fiende, den hade gjort mitt ansikte helt rött med sår och huden som föll av när jag tog mina vassa naglar på kinderna...något kändes annorlunda. Hade jag fått en ny hy, vad var det som hände med mitt utseende och varför kändes det som rynkor ens mormor hade? Jag var inte lik min mormor när jag tittade i en stilla bäck hur jag såg ut där fiskarna simmade lugnt trots stormen mellan träden och träden, de döda träden som höll sig levande gjorde mig starkare och stadigare än någonsin. Jag tänkte att deras stammar skulle brytas isär av en hård vind och de små fölen ligga orörliga på marken. Jag hade haft ett spänt leende och väntade på nästa mardröm men jag var klarvaken. Det fanns inga mer drömmar, bara tillbaka blickar.

Krigshjärta

Det var en tidig novembermorgon. Höstlöven hade precis fallit, träden stod nakna och räckte upp sina grenar mot skyn. Vägen som ledde in till byn var stor och bred. Långt där borta kunde man få en skymt av två barn som kom springande med full energi. De svängde av från vägen och ut på den gröna ängen, gömde sig bland de vissna solrosorna. Den ena pojken hade svart kort hår som slutade nedanför nacken. Den andra hade brunt med lockar som fladdrade medan de sprang. Båda hade smutsiga kläder. Pojken med svart hår hade en allt för stor skjorta och korta byxor som hade lövens röda färg. Hans lillebror hade bara på sig ett blått tygstycke som knappt räckte till knäna.
De vissna solrosorna blev allt färre, byn bakom dem blev allt utom synhåll. Novemberlöven dolde deras bara fötter då de trädde in i skogen. Barnen slutade inte att springa. Trots att de frös kunde de inte låta bli. Pojken med svart hår tog tag i hans brors arm, svängde ner honom på marken och rullade ned för backen. Löven flög med, runt om dem medan de rullade ned. Den äldre grep tag om en gren som stack ut från marken, såg på hur hans bror till slut kom ner för backen. Låg andfådd bland löven, skitig som han var. Han löste greppet från grenen, kom ner för den sista branten utan några svårigheter, log och skrattade. De båda såg in i varandras bruna ögon. Blev plötsligt allvarliga.

"Måste du resa?"
"Jin!" ropade en bestämd röst.

Framför dem stod en ung man, klädd i gröna kläder med tunt svart hår.

"Minns idag lillebror. Jag kommer tillbaka. Det har du mitt ord på," sa Jin och log.

Trots att han ljög, han skulle aldrig komma tillbaka. Men order var order. Han såg ner en sista gång, sa farväl och lämnade hans bror ensam kvar.

I rummen utanför var allting tyst. Det enda som hördes var syrsorna ute i den stilla natten.

Lee ändrade ställning och la sig på sidan. Försökte somna om men sängen var allt för hård, kudden för platt och täcket för tunt. Mödosamt reste sig Lee upp ur sängen, klädde på sig den röda morgonrocken från skrivbordsstolen och gick ner till köket. Trappan knarrade, i taket hängde spindelväv och de svarta persiennerna var nerdragna. Det var precis som det alltid hade varit och alltid kommer att vara. Ändå kände han sig att han måste ge sig av. I tolv år hade han bott i den ynkliga stugan, aldrig någonsin hade han lämnat sina hemtrakter. Inte ens för att leta efter sin bror. ”Minns idag lillebror. Jag kommer tillbaka. Det har du mitt ord på.” Men han hade inte hört ett ord från Jin och ingen visste var han befann sig. Genast började han ta fram bröd ur skåpen, te och servetter. I ekbyrån rotade han fram reskläder och i sista lådan fann han en karta över sina hemtrakter och världen utanför. Precis vad han behövde. Han packade ner alltsammans i en ryggsäck, bytte om till reskläderna som bestod av bruna byxor, vit skjorta och en skogsgrön väst med fyra knappar av äkta guld.

Också vandringsstaven. Vandringsstaven som han själv hade täljt i finaste trä och prytt med gröna blad och bär längst upp. En sista gång såg han sig om i stugan. Den knarrande trappan, spindelväven i taket. Den obekväma sängen. Med en djup suck släckte han lyset, öppnade ytterdörren som luktade mögel och gick ut i den kalla natten.

Ett rop på hjälp. Vad mer kan man begära? Men ingenting kom ut. En örn?
Nej, två örnar. Långsamt försvann dem ur synfältet. Fria som dem var. Önskade att man var en av dem. Att man bara kunde flyga iväg. Helt plötsligt. Sådär.

På stigen låg ett barn. Ett barn med svart hår. Ansiktet låg ner mot marken. Helt stilla. Handen, den lilla handen med de korta fingrarna var fortfarande varm. Lee mindes att han hade frågat någonting om mat. Sekunden efter låg han såhär. Orörlig. En strimma blod kom ut från barnets mun, droppade ner på marken. Varför, han var oskyldig. Lee kände ett hat svälla upp inom honom. Benen gav vika. Han orkade inte tänka längre. Svettdropparna som föll ner från pannan, barnet som han nyss hade dödat. Omedvetet. Han såg ner på hans smutsiga händer. Någonting vått föll ner från hans kind, men det var ingen svettdroppe. Det var en tår. Så småningom kom en flod av tårar ner för hans kinder. 

Lee böjde sig ner över barnet, dolde ansiktet i händerna och grät. Varför, allt han ville var att hitta sin bror. Sin efterlängtade bror.

Men ingenting sådant här. En tanke slog honom och han förstod nu varför han aldrig hade lämnat hans hemtrakter. För rädd för att synas, för rädd för att möta det han inte kände till som fanns bortom hans gränser.

Ett ljus. Långt där borta. Skuggorna ur mörkret blev allt fler. Ett ljus. Långt där borta.
Men ändå så nära. Ändå så nära.

Försiktigt lyfte Lee upp barnet i sin famn. Långsamt gick han mot ett ljus som kom allt närmre. Ljuset slutade att röra sig och Lee såg en mörk gestalt komma skyndande mot honom. En gammal man med grått hår, rynkor i ansiktet och en stor rund näsa. Förbryllat såg mannen ner på barnet.

"Vad har hänt, min vän?"

"Förlåt, men jag vet inte. Jag hittade honom såhär på stigen," ljög Lee med gråten i halsen.

Mannen tittade på Lee som om han inte trodde sina öron. Han gjorde en gest mot sin vagn där Lee försiktigt la ner barnet. De satte sig på förarplatsen, fick liv i hästarna och fortsatte till närmaste by. Båda satt tysta, djupt inne i sina tankar. Hästarna klapprade med ivriga steg, skogen som nästan såg spöklik ut med sina stammar hade en obehaglig tystnad. Lee såg sig omkring. Upptäckte att ljuset som han tidigare sett kom från vagnens lyktor. Det blev allt svagare, bildade ett rött sken istället för gult. Det skiftade färg en liten stund, gult, rött och orange innan det till slut dog ut och Lees ögon slocknade.

Ett brinnande stearinljus stod bredvid den varma och mjuka sängen han låg i, ett fyrkantigt rum med väggar av trä, en rund grön dörr med två små runda fönster på var sin sida. Inga gardiner. Inga växter. För ett ögonblick trodde Lee att han var hemma hos sig, bortsett från den behagliga sängen. Men sen hörde han rösterna utanför, viskande barnröster. Dörren öppnades med ett knarkande ljud och avslöjade en smutsig, illaluktande pojke. Barnet hade beiga kläder, söndriga skor och en stor röd finne som syntes bakom luggen. Håret, det blonda sotiga håret var slitet och kort.

"Mitt namn är Yun." Yun öppnade de runda fönsterna och släppte in morgonljuset, vände sig om och tittade ner på Lee.

"Yun, de kommer!" En annan pojke i Yuns ålder kikade hastigt in bakom dörren för att sedan springa iväg. Yun vände sig tillbaka och såg på Lee för att sedan springa ut. Lee ryste till, la sig på sidan och försökte somna om. Huttrande tittade han sig omkring, försökte se ut genom fönstren men frosten hade fastnat så att man inte kunde se. Lee tog ett djupt andetag, måste hålla sig lugn, kunde inte förlora kontrollen över sig själv precis som han hade gjort när det där barnet kom. Dörren öppnades med en smäll och två unga kvinnor, med sällskap av en man kom hastigt in. Kvinnorna bar blåa, stickade klänningar med korta armar. Mannen dolde sina kläder med en sliten, mörkröd mantel som höll fast med en brors, i form utav en örn. De pratade lågmält men tystnade så fort de fick syn på Lee. De tre gick långsamt och försiktigt fram, studerade Lees ansikte så noggrann som möjligt. Kvinnorna bytte snabba blickar med varandra, smet sedan ut från rummet och lämnade männen ifred. Mannen med manteln satte sig ner på sängkanten, tittade på Lee. 

"Vi har inte haft en besökare här på många år. Jag antar att det är något väldigt viktigt för dig?"

Lee nickade försiktigt, kanske kunde mannen veta var hans bror befann sig.

"Jag letar efter min äldre bror, Jin är hans namn." Mannen kliade sig lite under hakan, sa till slut att han inte hade hört det namnet förut. Lee sänkte blicken, varför skulle den här mannen veta var hans bror befann sig?

En tung känsla av sorg och förlorad kärlek klämde i Lees hjärta. Kanske var det lika bra att ge upp. Det som han hade känt en gång förut, var som borta. Aldrig skulle det bli som vanligt igen.
Det var som om mannen hade läst Lees tankar för sedan sa han:

"Seså, upp med hakan. Man hittar inte allt man söker efter på en gång, det som vi alla hade en gång i livet och förlorat kommer alltid att finnas kvar, i vilka omständigheter vi än befinner oss i." 

Lee kände sig lite piggare när han hörde det här, kanske inte allt var förgäves ändå.

Plötsligt dök den gamla mannen med kärran upp i hans minne, det medvetslösa barnet.

"Ursäkta, men var är den gamla mannen… och barnet, klarade sig barnet?" Lees ögon såg stirrande på mannen.

"Den gamla mannen, barnet…" åter kliade sig mannen under hakan.

"Jag har ingen aning om vilka du pratar om. Mina män hittade dig sovande ute i skogen utanför vår by. Ensam och hjälplös." Lee blev plötsligt rädd, hade den gamla mannen bara lämnat honom sådär?

"Men jag kom hit med en gammal man, han hade grått hår och en stor rund näsa, tillsammans med häst och vagn!"

Mannen suckade, sa att han inte visste vad Lee pratade om. Sedan gick han ut från rummet.

Solen delade med sig sina strålar, nästan brändes på den svettiga ryggen. Den tunna tröjan gled ner för ena axeln. Kontrollen över sig själv hade han förlorat, åter igen. En känsla,
en känsla som han aldrig hade upplevt förut dök plötsligt upp. Han kunde inte beskriva den, men han visste att någonting stort, någonting betydelsefullt i det här ögonblicket höll på att hända. 

Det var en tidig vår morgon, under hela vintern hade Lee stannat kvar i byn.

Han andades in, kände doften av olika sorters blommor. Gräset, det gröna gräset som nästan kittlades under hans rygg. Lee la sig på sidan, såg från byn att en pojke kom springande mot honom.
Barnet hade gröna, korta byxor och en vit, smutsig tröja på sig. Det blonda slarviga håret fladdrade då han sprang.

"Det var fantastiskt, varför har du inte sagt att du kunnat göra det tidigare!?" Ropade Yun och

la sig ner på knä bredvid Lee. Vad var det som var så fantastiskt, vad var det han hade gjort? Lee såg frågande på Yun.

"Vad var det som var så fantastiskt, vad var det du såg?"

"Din träning, du tränade precis som en riktig krigshjälte!" Det lät som om Yun menade det han sa, eftersom Lee såg att hans ögon glittrade i solljuset. Dem båda satt tysta, betraktade varandra. Lee visste inte vad han skulle säga, han kunde inte få fram ett ljud.

"Det kommer en tävling nu i helgen, en man från varje by ska vara med och delta. Den utförs varje år och du är perfekt för den, du kommer att krossa dem på direkten!"

Lee hade fortfarande ingen aning om vad Yun pratade om, vad var det han var så perfekt för?

"Jag förstår inte, vad är det som jag är så perfekt för?"

"Wushu, kampsporten!"

Utan kontroll fortsätter han att kämpa. Aldrig ger han upp. Smärtan i handflatorna värker, såren blir allt djupare för var slag han får och gör. Ansiktena runt omkring honom hånar, flinar, roar sig. För var andetag som kommer, kan vara det sista. Han såg ner på sina såriga händer. Andades fort och tungt. Kommer det aldrig att ta slut?

Framför honom låg en man. Nerstänkt med blod. Mannen har stora bruna ögon. Ögonen som fortfarande kändes bekant. Benen gav vika på Lee och från sin mun droppade blodet. Ner på den halvt medvetslösa mannen. Ansiktena runt omkring dem, de roande ansiktena som långsamt bytte om till nyfikna, nästan rädda.

För ett ögonblick blev allting tyst. Det enda som hördes var Lees flåsande andetag.

Mannen, den okända mannens andetag som kämpade för sitt liv.

"Minns idag, lillebror."

En gammal man kom upp på scen och 

bar ner Jin. Det var samma man sen tidigare som hade burit iväg barnet och lagt i sin vagn, barnet Lee hade dödat med sina händer. Denna gången sin egen bror. 

Han blir osäker på sig själv och undrar, är han en krigshjälte eller är han ett monster? 

Vem vet, vad som döljer i krigares hjärtan... kanske den gamle mannen vet, den gamle mannen som tar bort alla personer han dödar. Lee reser sig upp och Yun rycker i hans arm. Ropar glatt och säger att han är deras krigshjälte nu. Lee föll ihop en sista gång med Yun och träden knäcktes, inga löv fall. De låg på marken, slitna och trasiga.

Meat Loaf, novellen var en skoluppgift jag hade i årskurs nio att skriva en temabok, mitt tema var "kampsporten Wushu". 

Ny dag

Solen lyser

Genom fönstret

In i rummet

Den tränger bort skuggorna på väggarna

Och mardrömmarna jag hade.

Kämpa!

På min resa hem

Träffade jag dig

Högt uppe på ett berg i Norge 

En ensam vindpinad björk 

Och en lika ensam

Soldat.

Vi springer över ängen

In i den djupa skogen

Dansar med älvorna

Lyckliga är vi

Men i dina ögon

Finns det sorg.

Jag ser dig falla ihop i mörkret

Var inte rädd, jag har inte glömt dig

Jag vet att du finns

Och jag skyndar mig så fort jag kan

Se, nu är jag här

Kom igen, res dig upp

Varför tar det så lång tid för dig

Att leva och må bra?

Det enda jag kan göra är att sitta här bredvid och se på

När du långsamt reser dig upp igen.

 

 

Änglarna sover

I min farmors trädgård

Är allting fridfullt

Omringad av växter, blad och träd

Glömmer man bort tiden som går

Alldeles för fort för oss

I min farmors trädgård

Dricker vi lite te och njuter av solljuset

Känner höstdoften i luften

Regnet kommer och vi går in i huset där det är varmt och skönt

Men så fort det blir ljust igen går vi ut för det finns inget bättre än att få vara i min farmors trädgård

Ett paradis för alla

I min farmors trädgård är allting fridfullt

Där vill jag vara, hela tiden

Med dig. 

När man vaknar upp hos farmor

Hör man hur någon eldar i spisen

Huset är uppvärmt och gröt står på bordet

När man vaknar hos farmor, då vet man 

Då vet man att man är på en trygg och bekväm plats.

Vitsippor så långt ögat når

Vattnet rinner i bäcken

Solen lyser starkt

Under en sten

Vilar en man

Staden i lågor

Himlen svart av rök

Människor flyr

Och änglarna sover.