Gone with the Wind

 Min Beatrice

– Släpp mig! Skrek Vincent och ryckte till sig armen. Beatrice stod som förstenad och såg på hur han lämnade henne.

Det var början på oktober, en helt vanlig onsdag efter jobbet. Två unga människor hade precis lämnat varandra efter ett stort gräl om deras nyinkopplade dator som inte fungerade. Vincent var så full av ilska att han inte märkte vart han var på väg. När han sen såg upp såg han att han befann sig utanför en kyrkogård som låg i samhället Södra Ljunga.

En hund hördes skälla och vinden susade. En grind stängdes med ett gnisslande ljud.

Vincent gick med släpande steg på gångarna mellan gravstenarna. Han satte sig ner på en parkbänk och var helt slut. Solen gick i moln. Det blev allt mörkare och kallare. En bil körde förbi och några kråkor avslöjade sig från sitt gömställe bland träden. De flög iväg i skyn. Vincent reste sig upp och började gå fram och tillbaka med armarna i kors. Han kunde höra Beatrice röst i sitt huvud som om hon stod alldeles intill honom:

– Men det var du som valde den! Jag sa ju att det var en sådan billig dator som säkert går sönder på en gång. Du litar aldrig på mig nu förtiden. Jag tycker vi går och lämnar tillbaka den!

Han tittade sig omkring och utan att tänka sig för sparkade han omkull en gravsten.

Någonting kallt tog tag om hans vrist och innan han ens hann blinka fördes han djupt ner i jorden.

Det blev allt mörkare och mörkare ju längre ner han kom. Plötsligt landade han på någonting hårt.

Det sista han mindes att han hörde var ett skrik i natten.

– Beatrice, viskade han med halvkvävd röst.

Hon var för rädd för att röra sig. Hoppades på att hon hade sett i syne. Var det verkligen sant att en vit hand hade kommit upp ur tomma intet och dragit ner hennes man under jorden? Med en skrämd blick i sina ögon gick Beatrice fram till grinden. Hon öppnade den och gick långsamt fram mellan gravstenarna mot den plats där hennes man hade stått för bara några minuter sen. Väl framme vid gravstenen kändes någonting fel. På gravstenen som hade välts omkull stod det inristat: Här vilar okänd man.

Beatrice vaknade av att solen stack henne i ögonen. Hon blinkade mot ljuset och blev förvånad över att klockan redan var ett på morgonen. Hade allting varit en dröm? Hade hon drömt att hon hade förlorat sin man? Bredvid henne var sängen tom. Det fick inte vara sant. Han hade säkert gått upp tidigt för att inte missa bussen till arbetet. Han som alltid brukar försova sig. Beatrice steg upp, gick till badrummet och såg sig i spegeln.

Det korta svarta håret spretade åt alla håll. Hon öppnade spegeldörren och tog sin hårborste. När hon sedan stängde den gallskrek hon och tappade borsten. I spegeln såg hon ett vitt ansikte. Ögonen var kolsvarta, munnen var lila med blåsor och ärr. Beatrice vände sig hastigt om men ingen var där. Hon såg sig i spegeln igen och där var han.

– Vincent? viskade hon. Drömde hon igen? Började hon bli galen nu också? Beatrice blundade så hårt att hon såg ett flimrande mönster bakom ögonlocken.

– Beatrice, hördes en mörk röst.

Hon öppnade ögonen. Vincent var borta.

Solnedgång.

Mitt hjärta kall som en sten.
Jag såg när du lämnade mig.
Ett ljus gjort av kärlek och sorg.
En ros på min grav.
Varför kommer du inte ner till mig?
Lindrar min smärta med ditt varma och klara ljus?
Om du ändå vore här.
Min Beatrice.

Plötsligt så mindes hon. Allt var helt tydligt. Beatrice såg framför sig hur Vincent hade förts ner under jorden. Hon hade rusat fram till platsen där han försvunnit.
Gravstenen täcktes nästan helt med grönska. När hon läste på gravstenen hade hon blivit alldeles kall och stel. Här vilar okänd man. Det var det sista hon mindes. Hade hon svimmat?

Beatrice blundade hårt igen och såg någon som krattade löv. Vaktmästaren.

Vaktmästaren måste ha sett henne. Hade han tagit hem henne?

Hon brydde sig inte om det. Beatrice klädde snabbt på sig sina kläder och skor, sprang ut ur lägenheten och rusade iväg till kyrkogården. Någonting hade förändrats. Hon visste inte vad men hon fick en känsla av obehag. Kanske berodde det på den tidiga morgondimman, att himlen hade eldens färger. Eller kanske det helt enkelt var alldeles för tyst. Det kändes som om hon sprungit i en hel timma innan hon till sist kom fram. När hon äntligen hade kommit fram till graven som låg för sig själv stannade hon tvärt. På gravstenen stod det:

Vincent okänd dödsorsak, 1952-1998

Beatrice gick ner på knä, böjde sig ner och lät tårarna falla hejdlöst.

Det var få människor i den lilla blomsterbutiken. En mor och en dotter, en gammal man med käpp och hatten på sned. Mannen pratade med en ung tjej som jobbade i butiken.

I ena hörnet stod en lång, smal kvinna med brun kappa och svart kort hår. Hon funderade på vilken av rosorna hon skulle välja. Ingen anade vilken mörk och sorgsen hemlighet hon bar på och vart hon skulle härnäst. Beatrice valde en röd ros och betalade den i kassan. Medan hon gick ut därifrån hörde hon hur dottern tjatade på sin mamma hur mycket hon ville åka till leksaksaffären som låg inne i stan.

– Nej Alva. Vi gör det imorgon!

- Men det säger du alltid mamma, jag vill dit nu!

Beatrice lade rosen i fickan och cyklade iväg på sin cykel till kyrkan. Regnet piskade mot hennes ansikte. I vindens sus kunde hon höra något som viskade. Hon visste inte ifall hon inbillade sig eller inte. Det lät som om viskningarna blev högre och högre ju närmare kyrkan hon kom. Hon slängde ifrån sig cykeln och gick mellan gravstenarna till Vincents plats. Beatrice lade ner den röda rosen på gräset och började prata som om hon visste att Vincent kunde höra henne:

– Varför kan jag inte få se dig igen? Vill du att jag ska göra samma sak som du gjorde, så att jag kommer ner till dig? Vill du…

– Du borde lämna honom ifred, hördes plötsligt en röst. Beatrice vände sig om och såg en gammal man med en mörkblå overall. Den gamla mannen hade grått hår och mörka skuggor under ögonen som om han inte hade sovit på flera nätter. Han stod där med sin kratta i handen. Vaktmästaren. 

– Vad... sa du? frågade Beatrice.

– Du hörde vad jag sa, svarade vaktmästaren med en kall röst.

De stirrade på varandra en lång stund. Solen hade börjat titta fram bakom de tjocka gråa molnen. Det hade slutat regna.

– Borde inte du kratta? sa Beatrice och försökte ha samma kalla röst som hans men det var svårt eftersom hon aldrig hade behövt använda den förut.

– Jo, förlåt. Ursäkta jag glömde totalt bort mig. Ha en trevlig dag, sa han och gick iväg.

Beatrice tittade på honom Hon fick en krypande känsla av att han döljde nånting men hon kunde inte komma på vad. Irriterande vaktmästare, tänkte hon och återgick till pratandet.

Skuggor längs väggarna, leker med mitt hår.
Jag fortsatte gå.
Det finns ett rum längst upp.
Varje natt jag kommer dit.
Ser jag ljuset genom springan.
Jag öppnade dörren.
En spegel. Ingenting mer.
Det var från den jag såg ljuset.
Den glittrade i regnbågens färger.
Som vanligt är hon där, nu, igen, alltid. 
Min Beatrice.
Jag sträcker mig framåt. Hon log i spegeln.
Försiktigt nuddade jag med fingertopparna mot hennes vackra ansikte.
Spegeln krossades och jag var tillbaka i verkligheten. 
  
Månsken. Beatrice drog för gardinerna, stängde igen dörren och lade sig i sängen.

Mörka och onda tankar flöt förbi. Allt gott inom henne hade försvunnit på nolltid. Hon hade slutat gå till graven, åtminstone försökt. Det plågade henne bara mer. Det var ingen idé att försöka somna. Hela tiden såg hon Vincents ansikte framför sig. Plötsligt så var dom där igen. Viskningarna. Dom blev allt högre och högre. Beatrice steg långsamt och försiktigt upp ur sängen. Spetsade öronen. För första gången hörde hon vad de sa:

– Beatrice.

Mitt namn? Hennes ben började darra. Beatrice gick sakta igenom rummet.

Hon letade efter någonting men visste inte vad. När hon fäste ögonen på spegeln som hängde på väggen blev hon stel som en pinne. Vincent.

– Beatrice, viskade han. Hon kunde inte tro det. Var det han som hade viskat hennes namn under hela den här tiden… men hur?

Beatrice gick långsamt fram mot spegeln. Hans ansikte blev allt tydligare. Det såg precis likadant ut då hon hade sett honom i badrumsspegeln. Helt vitt, kolsvarta ögon och en lila mun med blåsor och ärr. Plötsligt så log han. Beatrice sträckte sig framåt. Försiktigt nuddade hon med fingertopparna mot hans vackra ansikte.

Det sista hon hörde var ett skrik i natten innan allting blev svart.



1 vecka senare.

Det var en lugn och fridfull dag. Den enda varelsen som var ute var vaktmästaren.

Han krattade löv på kyrkogården och visslade för sig själv. Men så upptäckte han att han hade fått blåsor på händerna och suckade. Vaktmästaren satte sig ner på en parkbänk och var helt slut. Han såg sig omkring på sitt enda hem och fick syn på en gravsten där det stod inristat:

Här vilar Vincent och Beatrice Wasili.

Dream Theater
Cradle of Filth.
(Skoluppgift)


– 2008-11-20