Krigshjärta

Det var en tidig novembermorgon. Höstlöven hade precis fallit, träden stod nakna och räckte upp sina grenar mot skyn. Vägen som ledde in till byn var stor och bred. Långt där borta kunde man få en skymt av två barn som kom springande med full energi. De svängde av från vägen och ut på den gröna ängen, gömde sig bland de vissna solrosorna. Den ena pojken hade svart kort hår som slutade nedanför nacken. Den andra hade brunt med lockar som fladdrade medan de sprang. Båda hade smutsiga kläder. Pojken med svart hår hade en allt för stor skjorta och korta byxor som hade lövens röda färg. Hans lillebror hade bara på sig ett blått tygstycke som knappt räckte till knäna.
De vissna solrosorna blev allt färre, byn bakom dem blev allt utom synhåll. Novemberlöven dolde deras bara fötter då de trädde in i skogen. Barnen slutade inte att springa. Trots att de frös kunde de inte låta bli. Pojken med svart hår tog tag i hans brors arm, svängde ner honom på marken och rullade ned för backen. Löven flög med, runt om dem medan de rullade ned. Den äldre grep tag om en gren som stack ut från marken, såg på hur hans bror till slut kom ner för backen. Låg andfådd bland löven, skitig som han var. Han löste greppet från grenen, kom ner för den sista branten utan några svårigheter, log och skrattade. De båda såg in i varandras bruna ögon. Blev plötsligt allvarliga.

"Måste du resa?"
"Jin!" ropade en bestämd röst.

Framför dem stod en ung man, klädd i gröna kläder med tunt svart hår.

"Minns idag lillebror. Jag kommer tillbaka. Det har du mitt ord på," sa Jin och log.

Trots att han ljög, han skulle aldrig komma tillbaka. Men order var order. Han såg ner en sista gång, sa farväl och lämnade hans bror ensam kvar.

I rummen utanför var allting tyst. Det enda som hördes var syrsorna ute i den stilla natten.

Lee ändrade ställning och la sig på sidan. Försökte somna om men sängen var allt för hård, kudden för platt och täcket för tunt. Mödosamt reste sig Lee upp ur sängen, klädde på sig den röda morgonrocken från skrivbordsstolen och gick ner till köket. Trappan knarrade, i taket hängde spindelväv och de svarta persiennerna var nerdragna. Det var precis som det alltid hade varit och alltid kommer att vara. Ändå kände han sig att han måste ge sig av. I tolv år hade han bott i den ynkliga stugan, aldrig någonsin hade han lämnat sina hemtrakter. Inte ens för att leta efter sin bror. ”Minns idag lillebror. Jag kommer tillbaka. Det har du mitt ord på.” Men han hade inte hört ett ord från Jin och ingen visste var han befann sig. Genast började han ta fram bröd ur skåpen, te och servetter. I ekbyrån rotade han fram reskläder och i sista lådan fann han en karta över sina hemtrakter och världen utanför. Precis vad han behövde. Han packade ner alltsammans i en ryggsäck, bytte om till reskläderna som bestod av bruna byxor, vit skjorta och en skogsgrön väst med fyra knappar av äkta guld.

Också vandringsstaven. Vandringsstaven som han själv hade täljt i finaste trä och prytt med gröna blad och bär längst upp. En sista gång såg han sig om i stugan. Den knarrande trappan, spindelväven i taket. Den obekväma sängen. Med en djup suck släckte han lyset, öppnade ytterdörren som luktade mögel och gick ut i den kalla natten.

Ett rop på hjälp. Vad mer kan man begära? Men ingenting kom ut. En örn?
Nej, två örnar. Långsamt försvann dem ur synfältet. Fria som dem var. Önskade att man var en av dem. Att man bara kunde flyga iväg. Helt plötsligt. Sådär.

På stigen låg ett barn. Ett barn med svart hår. Ansiktet låg ner mot marken. Helt stilla. Handen, den lilla handen med de korta fingrarna var fortfarande varm. Lee mindes att han hade frågat någonting om mat. Sekunden efter låg han såhär. Orörlig. En strimma blod kom ut från barnets mun, droppade ner på marken. Varför, han var oskyldig. Lee kände ett hat svälla upp inom honom. Benen gav vika. Han orkade inte tänka längre. Svettdropparna som föll ner från pannan, barnet som han nyss hade dödat. Omedvetet. Han såg ner på hans smutsiga händer. Någonting vått föll ner från hans kind, men det var ingen svettdroppe. Det var en tår. Så småningom kom en flod av tårar ner för hans kinder. 

Lee böjde sig ner över barnet, dolde ansiktet i händerna och grät. Varför, allt han ville var att hitta sin bror. Sin efterlängtade bror.

Men ingenting sådant här. En tanke slog honom och han förstod nu varför han aldrig hade lämnat hans hemtrakter. För rädd för att synas, för rädd för att möta det han inte kände till som fanns bortom hans gränser.

Ett ljus. Långt där borta. Skuggorna ur mörkret blev allt fler. Ett ljus. Långt där borta.
Men ändå så nära. Ändå så nära.

Försiktigt lyfte Lee upp barnet i sin famn. Långsamt gick han mot ett ljus som kom allt närmre. Ljuset slutade att röra sig och Lee såg en mörk gestalt komma skyndande mot honom. En gammal man med grått hår, rynkor i ansiktet och en stor rund näsa. Förbryllat såg mannen ner på barnet.

"Vad har hänt, min vän?"

"Förlåt, men jag vet inte. Jag hittade honom såhär på stigen," ljög Lee med gråten i halsen.

Mannen tittade på Lee som om han inte trodde sina öron. Han gjorde en gest mot sin vagn där Lee försiktigt la ner barnet. De satte sig på förarplatsen, fick liv i hästarna och fortsatte till närmaste by. Båda satt tysta, djupt inne i sina tankar. Hästarna klapprade med ivriga steg, skogen som nästan såg spöklik ut med sina stammar hade en obehaglig tystnad. Lee såg sig omkring. Upptäckte att ljuset som han tidigare sett kom från vagnens lyktor. Det blev allt svagare, bildade ett rött sken istället för gult. Det skiftade färg en liten stund, gult, rött och orange innan det till slut dog ut och Lees ögon slocknade.

Ett brinnande stearinljus stod bredvid den varma och mjuka sängen han låg i, ett fyrkantigt rum med väggar av trä, en rund grön dörr med två små runda fönster på var sin sida. Inga gardiner. Inga växter. För ett ögonblick trodde Lee att han var hemma hos sig, bortsett från den behagliga sängen. Men sen hörde han rösterna utanför, viskande barnröster. Dörren öppnades med ett knarkande ljud och avslöjade en smutsig, illaluktande pojke. Barnet hade beiga kläder, söndriga skor och en stor röd finne som syntes bakom luggen. Håret, det blonda sotiga håret var slitet och kort.

"Mitt namn är Yun." Yun öppnade de runda fönsterna och släppte in morgonljuset, vände sig om och tittade ner på Lee.

"Yun, de kommer!" En annan pojke i Yuns ålder kikade hastigt in bakom dörren för att sedan springa iväg. Yun vände sig tillbaka och såg på Lee för att sedan springa ut. Lee ryste till, la sig på sidan och försökte somna om. Huttrande tittade han sig omkring, försökte se ut genom fönstren men frosten hade fastnat så att man inte kunde se. Lee tog ett djupt andetag, måste hålla sig lugn, kunde inte förlora kontrollen över sig själv precis som han hade gjort när det där barnet kom. Dörren öppnades med en smäll och två unga kvinnor, med sällskap av en man kom hastigt in. Kvinnorna bar blåa, stickade klänningar med korta armar. Mannen dolde sina kläder med en sliten, mörkröd mantel som höll fast med en brors, i form utav en örn. De pratade lågmält men tystnade så fort de fick syn på Lee. De tre gick långsamt och försiktigt fram, studerade Lees ansikte så noggrann som möjligt. Kvinnorna bytte snabba blickar med varandra, smet sedan ut från rummet och lämnade männen ifred. Mannen med manteln satte sig ner på sängkanten, tittade på Lee. 

"Vi har inte haft en besökare här på många år. Jag antar att det är något väldigt viktigt för dig?"

Lee nickade försiktigt, kanske kunde mannen veta var hans bror befann sig.

"Jag letar efter min äldre bror, Jin är hans namn." Mannen kliade sig lite under hakan, sa till slut att han inte hade hört det namnet förut. Lee sänkte blicken, varför skulle den här mannen veta var hans bror befann sig?

En tung känsla av sorg och förlorad kärlek klämde i Lees hjärta. Kanske var det lika bra att ge upp. Det som han hade känt en gång förut, var som borta. Aldrig skulle det bli som vanligt igen.
Det var som om mannen hade läst Lees tankar för sedan sa han:

"Seså, upp med hakan. Man hittar inte allt man söker efter på en gång, det som vi alla hade en gång i livet och förlorat kommer alltid att finnas kvar, i vilka omständigheter vi än befinner oss i." 

Lee kände sig lite piggare när han hörde det här, kanske inte allt var förgäves ändå.

Plötsligt dök den gamla mannen med kärran upp i hans minne, det medvetslösa barnet.

"Ursäkta, men var är den gamla mannen… och barnet, klarade sig barnet?" Lees ögon såg stirrande på mannen.

"Den gamla mannen, barnet…" åter kliade sig mannen under hakan.

"Jag har ingen aning om vilka du pratar om. Mina män hittade dig sovande ute i skogen utanför vår by. Ensam och hjälplös." Lee blev plötsligt rädd, hade den gamla mannen bara lämnat honom sådär?

"Men jag kom hit med en gammal man, han hade grått hår och en stor rund näsa, tillsammans med häst och vagn!"

Mannen suckade, sa att han inte visste vad Lee pratade om. Sedan gick han ut från rummet.

Solen delade med sig sina strålar, nästan brändes på den svettiga ryggen. Den tunna tröjan gled ner för ena axeln. Kontrollen över sig själv hade han förlorat, åter igen. En känsla,
en känsla som han aldrig hade upplevt förut dök plötsligt upp. Han kunde inte beskriva den, men han visste att någonting stort, någonting betydelsefullt i det här ögonblicket höll på att hända. 

Det var en tidig vår morgon, under hela vintern hade Lee stannat kvar i byn.

Han andades in, kände doften av olika sorters blommor. Gräset, det gröna gräset som nästan kittlades under hans rygg. Lee la sig på sidan, såg från byn att en pojke kom springande mot honom.
Barnet hade gröna, korta byxor och en vit, smutsig tröja på sig. Det blonda slarviga håret fladdrade då han sprang.

"Det var fantastiskt, varför har du inte sagt att du kunnat göra det tidigare!?" Ropade Yun och

la sig ner på knä bredvid Lee. Vad var det som var så fantastiskt, vad var det han hade gjort? Lee såg frågande på Yun.

"Vad var det som var så fantastiskt, vad var det du såg?"

"Din träning, du tränade precis som en riktig krigshjälte!" Det lät som om Yun menade det han sa, eftersom Lee såg att hans ögon glittrade i solljuset. Dem båda satt tysta, betraktade varandra. Lee visste inte vad han skulle säga, han kunde inte få fram ett ljud.

"Det kommer en tävling nu i helgen, en man från varje by ska vara med och delta. Den utförs varje år och du är perfekt för den, du kommer att krossa dem på direkten!"

Lee hade fortfarande ingen aning om vad Yun pratade om, vad var det han var så perfekt för?

"Jag förstår inte, vad är det som jag är så perfekt för?"

"Wushu, kampsporten!"

Utan kontroll fortsätter han att kämpa. Aldrig ger han upp. Smärtan i handflatorna värker, såren blir allt djupare för var slag han får och gör. Ansiktena runt omkring honom hånar, flinar, roar sig. För var andetag som kommer, kan vara det sista. Han såg ner på sina såriga händer. Andades fort och tungt. Kommer det aldrig att ta slut?

Framför honom låg en man. Nerstänkt med blod. Mannen har stora bruna ögon. Ögonen som fortfarande kändes bekant. Benen gav vika på Lee och från sin mun droppade blodet. Ner på den halvt medvetslösa mannen. Ansiktena runt omkring dem, de roande ansiktena som långsamt bytte om till nyfikna, nästan rädda.

För ett ögonblick blev allting tyst. Det enda som hördes var Lees flåsande andetag.

Mannen, den okända mannens andetag som kämpade för sitt liv.

"Minns idag, lillebror."

En gammal man kom upp på scen och 

bar ner Jin. Det var samma man sen tidigare som hade burit iväg barnet och lagt i sin vagn, barnet Lee hade dödat med sina händer. Denna gången sin egen bror. 

Han blir osäker på sig själv och undrar, är han en krigshjälte eller är han ett monster? 

Vem vet, vad som döljer i krigares hjärtan... kanske den gamle mannen vet, den gamle mannen som tar bort alla personer han dödar. Lee reser sig upp och Yun rycker i hans arm. Ropar glatt och säger att han är deras krigshjälte nu. Lee föll ihop en sista gång med Yun och träden knäcktes, inga löv fall. De låg på marken, slitna och trasiga.

Meat Loaf, novellen var en skoluppgift jag hade i årskurs nio att skriva en temabok, mitt tema var "kampsporten Wushu". 

Ny dag

Solen lyser

Genom fönstret

In i rummet

Den tränger bort skuggorna på väggarna

Och mardrömmarna jag hade.

Kämpa!

På min resa hem

Träffade jag dig

Högt uppe på ett berg i Norge 

En ensam vindpinad björk 

Och en lika ensam

Soldat.

Vi springer över ängen

In i den djupa skogen

Dansar med älvorna

Lyckliga är vi

Men i dina ögon

Finns det sorg.

Jag ser dig falla ihop i mörkret

Var inte rädd, jag har inte glömt dig

Jag vet att du finns

Och jag skyndar mig så fort jag kan

Se, nu är jag här

Kom igen, res dig upp

Varför tar det så lång tid för dig

Att leva och må bra?

Det enda jag kan göra är att sitta här bredvid och se på

När du långsamt reser dig upp igen.

 

 

Änglarna sover

I min farmors trädgård

Är allting fridfullt

Omringad av växter, blad och träd

Glömmer man bort tiden som går

Alldeles för fort för oss

I min farmors trädgård

Dricker vi lite te och njuter av solljuset

Känner höstdoften i luften

Regnet kommer och vi går in i huset där det är varmt och skönt

Men så fort det blir ljust igen går vi ut för det finns inget bättre än att få vara i min farmors trädgård

Ett paradis för alla

I min farmors trädgård är allting fridfullt

Där vill jag vara, hela tiden

Med dig. 

När man vaknar upp hos farmor

Hör man hur någon eldar i spisen

Huset är uppvärmt och gröt står på bordet

När man vaknar hos farmor, då vet man 

Då vet man att man är på en trygg och bekväm plats.

Vitsippor så långt ögat når

Vattnet rinner i bäcken

Solen lyser starkt

Under en sten

Vilar en man

Staden i lågor

Himlen svart av rök

Människor flyr

Och änglarna sover.

En storm jag aldrig kommer förlåta

När löven faller

Vi lyfter blicken från marken

Följer med orkanen

Fastnar i rosenbusken

Jag ser stjärnor på himlen 

Och jag ser nattfjärilar i mörkret

Jag ser snön falla

Och jag ser ljuset brinna

Men jag ser inte dig.

Frosten ligger på marken

Ekorren hoppar på grenarna

Nedanför en kyrkogård

Ljusen brinner

Men snart slocknar de

Vinden är starkare än någonsin

Jag hör hur mina vänner skriker

De skriker på hjälp

Och jag kan inget göra

Trots att jag är starkast av alla

Är jag för feg för att slåss

Vågar inte ens öppna ögonen

Förrän allting är över

Vinden känns svagare nu

Och ingen skriker på hjälp längre

Jag öppnar ögonen

Alla mina vänner ligger på marken, vid mina rötter

Och deras stammar har brutits isär...

Av en storm jag aldrig kommer förlåta. 

Mina dikter

Nu skiner solen

Nu kommer de första vårblommorna upp

Nu kommer fjärilarna tillbaks 

Nu blir jag glad.

Som en Ängel från Gud

kom du ner till mig

Du öppnade din famn

Och delade med dig

Lite av ditt ljus

Din skönhet 

Din kärlek

Flyg!

Du lyfter dina vingar

Flyger din väg

Lämnar mig ensam

Med sorg i mitt hjärta

Jag nu förstår

Hur ensam du var

Krigshjärta

Somliga slåss, för att bli sedda

Tror att de är någonting

Speciellt

Somliga tror att det bara är en lek

Vem vet vad som döljer sig, bakom krigarens hjärta? 

En Minecraft Saga

Tiden rinner snart ut

Därför måste vi komma på ett beslut

Ska vi hinna tända ett ljus i vårt hus eller ska vi bli jagade av en stor, farlig, fladdermus?

Mörkret faller

Snart kommer odjuren och anfaller

Så både Erika och Maja rusar igenom den djupa skogen. Mot varm dryck och god mat som väntar på krogen

Ack så ramlade Maja över en sten, så den stora svarta spindeln kom ikapp med sina åtta ben. Erika vände sig om och såg skräckslaget på. Maja hade inget försvar

hon och Erika var inte på samma nivå

Med svärdet i handen samlade.

Maja mod. Till slut dödade hon spindeln 

och föll ner på knä, där det droppade blod. Striden hade varat länge men än var det inte över. Maja hittade lyckligtvis ett fyrklöver

ännu mer spindlar, CREEPERS och skelett kom till attack. Plötsligt så exploderade vulkanen och alla odjur stack!

Maja hoppade i en båt. 

Men båten sprack och hon blev våt. 

Maja byggde en ny båt. Men hon gav upp 

och började yra. För att hon inte kunde styra

Erika klättrade upp på ett berg

Där mötte hon en dvärg. Dvärgen ledde Erika genom buskar och snår. Efter en liten stund kom de fram till ett järnvägsspår

Maja byggde ett torn. Och där blåste hon i ett horn. Maja knäpper händerna och ber. För solen är på väg ner. Erika är långt borta från Maja. Kommer de någonsin kunna hitta varann?

Gone with the Wind

 Min Beatrice

– Släpp mig! Skrek Vincent och ryckte till sig armen. Beatrice stod som förstenad och såg på hur han lämnade henne.

Det var början på oktober, en helt vanlig onsdag efter jobbet. Två unga människor hade precis lämnat varandra efter ett stort gräl om deras nyinkopplade dator som inte fungerade. Vincent var så full av ilska att han inte märkte vart han var på väg. När han sen såg upp såg han att han befann sig utanför en kyrkogård som låg i samhället Södra Ljunga.

En hund hördes skälla och vinden susade. En grind stängdes med ett gnisslande ljud.

Vincent gick med släpande steg på gångarna mellan gravstenarna. Han satte sig ner på en parkbänk och var helt slut. Solen gick i moln. Det blev allt mörkare och kallare. En bil körde förbi och några kråkor avslöjade sig från sitt gömställe bland träden. De flög iväg i skyn. Vincent reste sig upp och började gå fram och tillbaka med armarna i kors. Han kunde höra Beatrice röst i sitt huvud som om hon stod alldeles intill honom:

– Men det var du som valde den! Jag sa ju att det var en sådan billig dator som säkert går sönder på en gång. Du litar aldrig på mig nu förtiden. Jag tycker vi går och lämnar tillbaka den!

Han tittade sig omkring och utan att tänka sig för sparkade han omkull en gravsten.

Någonting kallt tog tag om hans vrist och innan han ens hann blinka fördes han djupt ner i jorden.

Det blev allt mörkare och mörkare ju längre ner han kom. Plötsligt landade han på någonting hårt.

Det sista han mindes att han hörde var ett skrik i natten.

– Beatrice, viskade han med halvkvävd röst.

Hon var för rädd för att röra sig. Hoppades på att hon hade sett i syne. Var det verkligen sant att en vit hand hade kommit upp ur tomma intet och dragit ner hennes man under jorden? Med en skrämd blick i sina ögon gick Beatrice fram till grinden. Hon öppnade den och gick långsamt fram mellan gravstenarna mot den plats där hennes man hade stått för bara några minuter sen. Väl framme vid gravstenen kändes någonting fel. På gravstenen som hade välts omkull stod det inristat: Här vilar okänd man.

Beatrice vaknade av att solen stack henne i ögonen. Hon blinkade mot ljuset och blev förvånad över att klockan redan var ett på morgonen. Hade allting varit en dröm? Hade hon drömt att hon hade förlorat sin man? Bredvid henne var sängen tom. Det fick inte vara sant. Han hade säkert gått upp tidigt för att inte missa bussen till arbetet. Han som alltid brukar försova sig. Beatrice steg upp, gick till badrummet och såg sig i spegeln.

Det korta svarta håret spretade åt alla håll. Hon öppnade spegeldörren och tog sin hårborste. När hon sedan stängde den gallskrek hon och tappade borsten. I spegeln såg hon ett vitt ansikte. Ögonen var kolsvarta, munnen var lila med blåsor och ärr. Beatrice vände sig hastigt om men ingen var där. Hon såg sig i spegeln igen och där var han.

– Vincent? viskade hon. Drömde hon igen? Började hon bli galen nu också? Beatrice blundade så hårt att hon såg ett flimrande mönster bakom ögonlocken.

– Beatrice, hördes en mörk röst.

Hon öppnade ögonen. Vincent var borta.

Solnedgång.

Mitt hjärta kall som en sten.
Jag såg när du lämnade mig.
Ett ljus gjort av kärlek och sorg.
En ros på min grav.
Varför kommer du inte ner till mig?
Lindrar min smärta med ditt varma och klara ljus?
Om du ändå vore här.
Min Beatrice.

Plötsligt så mindes hon. Allt var helt tydligt. Beatrice såg framför sig hur Vincent hade förts ner under jorden. Hon hade rusat fram till platsen där han försvunnit.
Gravstenen täcktes nästan helt med grönska. När hon läste på gravstenen hade hon blivit alldeles kall och stel. Här vilar okänd man. Det var det sista hon mindes. Hade hon svimmat?

Beatrice blundade hårt igen och såg någon som krattade löv. Vaktmästaren.

Vaktmästaren måste ha sett henne. Hade han tagit hem henne?

Hon brydde sig inte om det. Beatrice klädde snabbt på sig sina kläder och skor, sprang ut ur lägenheten och rusade iväg till kyrkogården. Någonting hade förändrats. Hon visste inte vad men hon fick en känsla av obehag. Kanske berodde det på den tidiga morgondimman, att himlen hade eldens färger. Eller kanske det helt enkelt var alldeles för tyst. Det kändes som om hon sprungit i en hel timma innan hon till sist kom fram. När hon äntligen hade kommit fram till graven som låg för sig själv stannade hon tvärt. På gravstenen stod det:

Vincent okänd dödsorsak, 1952-1998

Beatrice gick ner på knä, böjde sig ner och lät tårarna falla hejdlöst.

Det var få människor i den lilla blomsterbutiken. En mor och en dotter, en gammal man med käpp och hatten på sned. Mannen pratade med en ung tjej som jobbade i butiken.

I ena hörnet stod en lång, smal kvinna med brun kappa och svart kort hår. Hon funderade på vilken av rosorna hon skulle välja. Ingen anade vilken mörk och sorgsen hemlighet hon bar på och vart hon skulle härnäst. Beatrice valde en röd ros och betalade den i kassan. Medan hon gick ut därifrån hörde hon hur dottern tjatade på sin mamma hur mycket hon ville åka till leksaksaffären som låg inne i stan.

– Nej Alva. Vi gör det imorgon!

- Men det säger du alltid mamma, jag vill dit nu!

Beatrice lade rosen i fickan och cyklade iväg på sin cykel till kyrkan. Regnet piskade mot hennes ansikte. I vindens sus kunde hon höra något som viskade. Hon visste inte ifall hon inbillade sig eller inte. Det lät som om viskningarna blev högre och högre ju närmare kyrkan hon kom. Hon slängde ifrån sig cykeln och gick mellan gravstenarna till Vincents plats. Beatrice lade ner den röda rosen på gräset och började prata som om hon visste att Vincent kunde höra henne:

– Varför kan jag inte få se dig igen? Vill du att jag ska göra samma sak som du gjorde, så att jag kommer ner till dig? Vill du…

– Du borde lämna honom ifred, hördes plötsligt en röst. Beatrice vände sig om och såg en gammal man med en mörkblå overall. Den gamla mannen hade grått hår och mörka skuggor under ögonen som om han inte hade sovit på flera nätter. Han stod där med sin kratta i handen. Vaktmästaren. 

– Vad... sa du? frågade Beatrice.

– Du hörde vad jag sa, svarade vaktmästaren med en kall röst.

De stirrade på varandra en lång stund. Solen hade börjat titta fram bakom de tjocka gråa molnen. Det hade slutat regna.

– Borde inte du kratta? sa Beatrice och försökte ha samma kalla röst som hans men det var svårt eftersom hon aldrig hade behövt använda den förut.

– Jo, förlåt. Ursäkta jag glömde totalt bort mig. Ha en trevlig dag, sa han och gick iväg.

Beatrice tittade på honom Hon fick en krypande känsla av att han döljde nånting men hon kunde inte komma på vad. Irriterande vaktmästare, tänkte hon och återgick till pratandet.

Skuggor längs väggarna, leker med mitt hår.
Jag fortsatte gå.
Det finns ett rum längst upp.
Varje natt jag kommer dit.
Ser jag ljuset genom springan.
Jag öppnade dörren.
En spegel. Ingenting mer.
Det var från den jag såg ljuset.
Den glittrade i regnbågens färger.
Som vanligt är hon där, nu, igen, alltid. 
Min Beatrice.
Jag sträcker mig framåt. Hon log i spegeln.
Försiktigt nuddade jag med fingertopparna mot hennes vackra ansikte.
Spegeln krossades och jag var tillbaka i verkligheten. 
  
Månsken. Beatrice drog för gardinerna, stängde igen dörren och lade sig i sängen.

Mörka och onda tankar flöt förbi. Allt gott inom henne hade försvunnit på nolltid. Hon hade slutat gå till graven, åtminstone försökt. Det plågade henne bara mer. Det var ingen idé att försöka somna. Hela tiden såg hon Vincents ansikte framför sig. Plötsligt så var dom där igen. Viskningarna. Dom blev allt högre och högre. Beatrice steg långsamt och försiktigt upp ur sängen. Spetsade öronen. För första gången hörde hon vad de sa:

– Beatrice.

Mitt namn? Hennes ben började darra. Beatrice gick sakta igenom rummet.

Hon letade efter någonting men visste inte vad. När hon fäste ögonen på spegeln som hängde på väggen blev hon stel som en pinne. Vincent.

– Beatrice, viskade han. Hon kunde inte tro det. Var det han som hade viskat hennes namn under hela den här tiden… men hur?

Beatrice gick långsamt fram mot spegeln. Hans ansikte blev allt tydligare. Det såg precis likadant ut då hon hade sett honom i badrumsspegeln. Helt vitt, kolsvarta ögon och en lila mun med blåsor och ärr. Plötsligt så log han. Beatrice sträckte sig framåt. Försiktigt nuddade hon med fingertopparna mot hans vackra ansikte.

Det sista hon hörde var ett skrik i natten innan allting blev svart.



1 vecka senare.

Det var en lugn och fridfull dag. Den enda varelsen som var ute var vaktmästaren.

Han krattade löv på kyrkogården och visslade för sig själv. Men så upptäckte han att han hade fått blåsor på händerna och suckade. Vaktmästaren satte sig ner på en parkbänk och var helt slut. Han såg sig omkring på sitt enda hem och fick syn på en gravsten där det stod inristat:

Här vilar Vincent och Beatrice Wasili.

Dream Theater
Cradle of Filth.
(Skoluppgift)


– 2008-11-20